Litterarum

Liksom Jessica i sitt förra inlägg, kopplar även jag samman med Andetag-bloggarna som den här veckan har haft Allhelgona-tema och bl.a. skrivit inlägg om sorg efter anhöriga som har dött. De använder hashtaggen #jagtänderljus.

På en bokblogg som denna är det givetvis böcker om sorg vi fokuserar på. Jag har läst Joan Didions självbiografiska bok The Year of Magical Thinking. Boken skildrar författarens förlust av sin man. Hennes man, John, dör plötsligt i hjärnblödning medan dottern, Quintana, ligger på sjukhuset pga. livshotande komplikationer som uppstått efter en influensa.

Didion är känd som skarpsynt och analytisk författare. Det är hon även i den här boken. Hon ger läsarna insyn i den smärta hon upplever, de minnen som både plågar och värmer henne. Men The Year of Magical Thinking är så bra som den är för att Didion också förmår hålla sig nära vardagen. Hon störtdyker inte i sin sorg på ett överväldigande och abstrakt sätt, utan skildrar den genom att t.ex. berätta om små objekt i hemmet som hon fått som gåvor av sin man: en klocka som inte längre fungerar, pennor att göra anteckningar med.

”You sit down to dinner and life as you know it ends.” Det är en mening som förekommer redan på första sidan av boken, och den ska återkomma många gånger längre fram. Den raden blir som ett slags motto för hur oförutsägbart livet är, hur drabbande döden kan slå till när man som minst väntar det. Först middag och ett glas whisky, sedan hjärnblödning och ett fall till golvet som bryter sönder några tänder. Sedan död.

Didion skriver för att kunna överleva sin sorg. När John, som även han var författare, inte längre finns där bredvid henne, är det skrivandet som förmår henne att vidhålla någon form av balans i livet. Hennes prosa i The Year of Magical Thinking är minimalistisk, nästan maniskt exakt och korrekt. Det är som om Didion måste kunna säkerställa sig om att läsaren inte ska kunna missförstå det hon vill säga. Kanske för att det vore ”a betrayal”, ett svek, mot John och det äktenskap de delat med varandra. Just ordet betrayal återkommer flera gånger. Didion upplever sig ofta svika sin man genom att fatta beslut om det ena eller andra, och hon skriver att det är en irrationell position att inta, men icke desto mindre känner hon skuld.

Sammantaget utgör boken en vacker skildring av ett starkt och jämlikt äktenskap. För att visa på verkligheten i sin sorg, visar Didion oss hur mycket hon förlorat, hur mycket hon värderat det hon haft. The Year of Magical Thinking är en mycket bra bok, men inte utan brister. Några gånger under läsningen upplever jag att Didion är alltför analytisk, alltför instrumentell i sitt sätt att närma sig sorgen.

Det är först efter att jag läst boken till slut jag inser att den inte hade kunnat bli skriven om inte författaren hade intagit en sådan ställning i berättandet. Sorgen kanske måste betvingas för att bli skildrad, och Didion har valt sitt eget sätt att betvinga den. Resultatet är gripande.