En blogg om böcker

Recensioner,Unga vuxna

Recension: Tio över ett

5 Mar , 2017, 10.15 Julia

 

Bild från Sveriges Radio.

Förra årets Augustpris för bästa ungdomsbok gick till Ann-Helén Laestadius för ”Tio över ett”. Mycket fint, tycker jag, inte bara för att boken i sig skulle vara bättre än de andra nominerade (har bara läst denna ur kategorin), utan för att det under de senaste åren diskuterats, debatterats och omtalats en del om gruvsprängningarna i Sápmi. En stor del av protesterna har handlat om hotet mot Kallak, eller Gállok, ett område utanför Jokkmokk. Det finns planer på en gruva även där, vilket är oerhört tungt för invånarna som måste leva med hotet över sig.

På finlandssvenskt håll har detta skrivits om bland annat här, i en väldigt kort artikel samt ett videoklipp om konstnären Jenni Laitis protester mot gruvorna. Men hittade inte alls så mycket mer info och inget nyare än så. Tycker definitivt det hör till vår allmänbildning att veta mer om vår egen ursprungsbefolkning.

I boken, som utspelar sig i Kiruna, sätter tonåriga Maja larmet på tio över ett, varje natt. Det är nämligen då de spränger, och hon kan känna väggarna skaka och höra det dova mullret från gruvan där hon ligger i sin säng och håller andan tills det är över. Under sängen har hon gömt en överlevnadsväska – ifall marken öppnar sig och huset rasar är hon beredd att rädda sin familj och fly.

Hennes rädsla inför ett ras och att gruvan ska ta över hela staden är inte helt obefogad. Snart måste hela familjen flytta, eftersom huset de nu bor i ska rivas för mer sprängningar. Hennes bästa vän Julia berättar att även hon skall flytta, men inte bara till ett annat hus, utan till Luleå, drygt 350 km bort.

Vi ska flytta.
Inte för att vi vill det.
Vi måste.
Annars riskerar vi att dö. Falla ner i en grop. Slukas av ett hål, stort som en krater, svart som synden. Ända ner i helvetet. Pappa har kallat gruvan för helvetet så länge jag kan minnas. Ändå är det den som betalar vår nya Audi. Och resan till Turkiet. Pappa har mörka ringar under ögonen, året om. Bara när vi åker till Turkiet bleknar de.

Till råga på allt finns känslorna för Albin, bokklubben hon är med i, den kommande skrivtävlingen för unga och och Majas egna, hemliga filmer, där hon i dagboksformat dokumenterar sin vardag, med fokus på gruvan. Gruvan är ständigt närvarande i hennes berättelse, som ett illa varslande moln av aska och grus. Till slut klarar inte Majas kropp heller av den psykiska påfrestning som hennes rädsla innebär, och hon börjar utveckla panikångest.

Boken är en ungdomsbok, och jag tänker mig att elever i högstadiet är den bästa målgruppen. Språket är ledigt och enkelt utan att bli alltför banalt, men vet inte om den direkt kan fånga gymnasieelever eller unga vuxna. För mig var kärleksspåret onödigt och tog lite för mycket plats. Det finaste i boken är ändå hur Laestadius sammanlänkar Majas egen oro med den oroliga stämningen i resten av samhället, samt hur vänskapsrelationen mellan henne och Julia beskrivs.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *