En blogg om böcker

Recensioner

Blodsleken

5 feb , 2018, 10.00 zacfors

 

Blodsleken
Roberto Saviano
Brombergs



Roberto Saviano håller på att bygga upp en egen värld. En värld som utspelar sig i Neapel och är fylld av kriminalitet, våld och död. Enda sedan romandebuten 2006 (jo Gomorra kallas faktiskt för roman) har Saviano fortsatt att skildra ett Italien vi inte riktigt tidigare har mött. Skildringar av maffian i Italien är så klart inte något unikt i sig men att visa upp en maffia av idag, det var något nytt.

Redan 2008 blev Gomorra film och 2014 även TV. TV-serien Gomorra bygger på karaktärer från boken men Saviano låter dem delvis få ett eget liv skilt från romanen. Dramat och intrigerna får större plats och det i boken så framträdande journalistiska har helt försvunnit. Även de platser som finns i boken laddas här på nytt och växer. Serien är mycket framgångsrik och säsong fyra drar snart igång. 2016 fick Gomorra-världen tillökning genom första delen i en ny romantrilogi kallad Camorrans barn.

Camorrans barn skildrar unga pojkars väg in i den brutala Neapolitanska maffian. Det är en mörk skildring av hopplöshet och misär och romanens kanske främsta förtjänst är som klasstudie. En uppdaterad skildring av en arbetarklass som knappt har några jobb längre. Det Neapel som åter igen är skådeplatsen är ett samhälle med oroväckande hög tolerans för kriminalitet. En stad där maffian är ett så självklar inslag i vardagen sedan generationer tillbaka att hot och våld inte anses vara ett helt igenom dåligt karriärval för en ung man.

Självklart kommer Savianos romantrilogi bli jämförd med Elena Ferrantes Neapelkvartett. Både skildrar uppväxt och åldrande i samma stad och båda vrider och vänder på vad maffia gör med ett samhälle. I Gomorra visade Saviano prov på en språkskiklighet som överraskade många. Hans ibland närmast poetiska beskrivningar av maffiaverksamhet var inte vad man förväntade sig av en journalist. I Gomorra var hans språk så bra att bokens anspråk på att vara roman faktiskt kändes möjlig. Men Blodsleken är roman på riktigt och tyvärr håller inte hans sätt att skriva. Visst, det går undan och allt håller ihop fint men det känns inte. Inte på det där sättet som gjorde att ett reportage blev skönlitteratur. Och om vi nu ska jämföra med Ferrante så har Saviano inte en chans. Där hon skapar karaktärer som vi känner för och som vi inte kan slita oss ifrån så blir hans sällan mer än skisser. Saviano försöker verkligen men hans karaktärer blir ofta inte mer än sina handlingar.

Det ska bli spännande att se hur Saviano tänker sig framtiden för sin värld. Ska den få fortsätta att växa och på riktigt få flyta in i sig själv? Som TV-serie skulle Camorrans barn antagligen göra sig utmärkt som någon form av prequel till Gomorra. Det är inte heller svårt att tänka sig flera böcker och TV-serier som utspelar sig i det Savianoska Neapel. Likt en stor och brokig Italiensk The Wire som tar sig an att skildra ett samhälle utifrån konsekvenserna av brott.

Läs också

En kommentar

  1. Lars-Erik P. skriver:

    Bra recension, med två skönhetsfläckar: På andra raden borde stå: ”Ända sedan romandebuten…”.
    I fjärde stycket, fjärde raden borde stå: ”… språkskicklighet …”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *