Litterarum

(Bild på författaren Jesmyn Ward, från The New York Times)

Om man ska tro internet var januari 2018 en fruktansvärt lång och utdragen månad. Personligen kändes den väl som en slags transportsträcka, en testperiod för resten av året. Lite som att första januari inte räknas som en riktig dag, eftersom man ju festat in det nya året dagen innan och därför med gott samvete kan lämna alla tidiga morgonpromenader, anmälningar till yogakurser och middagsplaneringar enligt årstidens rotfrukter till den andra januari istället.

Under januari månad har jag:

• tatuerat mig
• jobbat
• skrivit på mitt examensarbete med varierande framgång
• gått i skolan
• postat viktiga brev
• ätit minst tre Runebergstårtor även om jag inte är speciellt förtjust i dem
• läst två böcker

Den ena boken var den förträffliga boken om Eleanor Oliphant som jag skrev om här. Den andra boken var den också väldigt berörande och sorgliga ”Sing, Unburied, Sing” av Jesmyn Ward, en berättelse om en familj på bristningsgränsen, om klass, makt och etnicitet, våld och kärlek. Och andar, spöken, förmågan att se det som andra inte kan.

Because I wanted Michael’s mouth on me, because from the first moment I saw him walking across the grass to where I sat in the shadow of the school sign, he saw me. Saw past skin the color of unmilked coffee, eyes black, lips the color of plums, and saw me. Saw the walking wound I was, and came to be my balm.
– ur ”Sing, Unburied, Sing”

Hoppas februari bjuder på liknande lässtunder.