Litterarum

(Bild från WHSmith)

Förra året i januari läste jag den enda boken som jag gav fem stjärnor under 2017. Detta mönster upprepade sig även i år, när den första utlästa boken blev en fullträff. Hoppas dock på fler femmor detta år än förra året, men för stunden är jag glad över upplevelsen den senaste boken gav mig.

”Eleanor Oliphant is Completely Fine” är Gail Honeymans debutbok. Boken handlar om trettioåriga Eleanor som arbetar på samma jobb sedan tio år tillbaka, har samma rutiner nästan varje dag och umgås inte med någon annan än sin mamma, som varje onsdag ringer henne och hör hur hon har det. På sin arbetsplats är hon utanför, men det är också så hon vill ha det. Tills hon träffar Raymond. Han hjälper henne med hennes dator och är, enligt Eleanor, både oförskämd och motbjudande, men på olika sätt börjar han spela allt större roll i hennes liv. Samtidigt har ju Eleanor faktiskt träffat den stora kärleken i musikern Johnnie Lomond – problemet är att han inte ännu vet om att hon existerar.

Bakom denna fasad av vad som kunde vara en munter chicklit-historia finns ett mörker som sipprar fram mellan raderna. Kapitel för kapitel nystas historien om Eleanor upp och vi får veta mer om hennes bakgrund, hennes mamma och varför hon blivit den hon är. Honeyman lyckas med små medel antyda vad som hänt Eleanor och ger läsaren exakt så mycket som behövs för att hålla uppe intresset och nyfikenheten, men inte ge ut allt för mycket direkt. Samtidigt är inte Eleanors mystiska bakgrund den enda orsaken att läsa vidare. Boken är skriven på ett sätt som blandar cynism och humor och även om man kanske inte håller med Eleanor i allt hon påpekar i sin omgivning är det träffsäkert. Eleanors beskrivning av den enda festen hon varit på är klockren och bjuder på stor igenkänning.

Eleanor är olik någon annan karaktär jag tidigare stött på och jag skulle vilja kalla henne något av en modern hjältinna. Flera läsare har diskuterat att hon skulle ligga någonstans på autismspektrumet, något jag personligen inte vill spekulera kring. För mig kan det mycket väl hända att Eleanor blivit den hon är på grund av omständigheter utom hennes kontroll, oavsett om det är något inom henne själv eller hur livet behandlat henne som orsakat det. Jag föll för henne från första sidan och kände igen mig själv i mycket, samtidigt som jag ibland skakade skeptiskt på huvudet åt henne. Jag ville både skrika på henne, ruska om henne och ge henne en kram.

I grund och botten handlar boken om ensamhet och vikten av mänsklig kontakt. Honeyman beskriver psykisk ohälsa med hänsyn och värme och har skapat oförglömliga karaktärer. Jag blir sällan ledsen när en bok tar slut bara för att läsningen är över, men med Eleanor hade jag gärna fortsatt hur länge som helst.

Jag lyssnade på boken ypperligt uppläst av Cathleen McCarron. Boken finns också på svenska med namnet ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt”.