Litterarum

Liv är nämligen blyg, väldigt, väldigt blyg. Bara att säga hej kräver allt mod i världen för henne. Jag har inte varit blyg fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar (trots att jag är introvert, märkligt), så det var flera gånger jag kom på mig själva med att skaka på huvudet åt Livs osäkerhet. Men det är ju exakt det hon alltid får höra. Hon VET att det inte är så farligt. Hon VET att hon inte har något att skämmas för.

Det var fint att läsa om Livs inte tankar och känslor kring hennes blyghet. Hennes och pappans relation var också fint skriven – intressant att det både i denna och i den förra boken jag läste, Allt jag inte sa av Yrsa Walldén, fanns en ensamstående pappa.

Bjärbos språk är typiskt för en svensk ungdomsbok, med mycket humor och engelska uttryck samt hänvisningar till populärkultur. Jag märker med mig själv att jag inte riktigt gillar detta grepp. Det känns lite krystat när man jämför verkliga händelser och känslor med sådant som hänt i en film istället för att gestalta det själv. För Bjärbo KAN ju liksom gestalta också, så kändes lite onödigt med hänvisningarna till La La Land och Bridget Jones. (Ps jag tror tyvärr inte Ryan Gosling är vegan egentligen, det bara nån meme)

Det är flera som sagt att det var fint att läsa om en blyg huvudperson och jag håller med. Tror att flera kan känna igen sig i denna, och att personer som jag, som INTE är blyga, kanske kan lära sig att förstå lite om känslorna bakom. För ja, det är ju inte precis ett val.