Litterarum

Jessica Schiefauers Augustprisbelönade roman ”Pojkarna” handlar om Kim och hennes bästa vänner Bella och Momo. De är fjorton år gamla. De umgås för sig själva, bara dom tre tillsammans, och drömmer sig bort från skolkorridorerna där killarna är med sina blickar och händer över deras kroppar. Som om de ägde dem, som om de hade tillåtelse att göra vad de vill med dem. Kim önskar att det kunde vara annorlunda, att de kunde säga ifrån, men hon kan inte, vågar inte, vet inte hur.

– Kom hit baby, kom hit så får jag känna på dem!
Det vände sig i magen på mig. Ett ögonblick tänkte jag på jätten från mina vakendrömmar, föreställde mig hur jag klev över planen och plockade bort pojkarna med mina jättehänder, kastade dem i en vid båge bort över samhället. Men min kropp var en tanig flickkropp och jag såg tyst ner i marken, svalde och svalde för att hindra illamåendet från att tränga upp genom halsen. 

Momo är fantastiskt begåvad på stt sy, Bella är botanikern med eget växthus. Kim är berättaren. De tre tjejerna samlas hos Bella och har maskerad; ur Momos tyger och trådar skapas gudomlig kostymmagi som förvandlar dem till Fågelhärsksren, Ökenvarelsen och Pierrot. En av dessa kvällar dricker de nektar ur en speciellt vacker orkidé som Bella har. Och magin är inte bara fantasin längre, utan verklig. Tjejerna förvandlas till pojkar när de dricker, och ger sig ut i natten på ett nytt slags äventyr. Nu är det dom som bestämmer.

Kim dras snabbt till Tony, den tuffa killen, den farliga killen, som dricker öl och skjuter med vapen och kör bil i halsbrytande hög hastighet. Men då Bella och Momo tröttnar blir Kim allt mer fascinerad och till slut förälskad, både i farten och det nya, och i Tony.

Han kastade huvudet bakåt, ylade som en varg ända nedifrån magen och efteråt kom skrattet, ett gurglande vansinnesskratt när bilen krängde och tappade fästet med höger hjulpar, slog ner med en duns på vägbanan. I mitt huvud rusade tankarna. Han är inte klok, tänkte jag, han är från vettet, vi kommer att dö. Men hans skratt fyllde allt utrymme omkring mig och trängde liksom in också, jag kände hans skratt i min kropp. 

Boken handlar om att fly från sig själv och sin egen verklighet: att hitta en mening med sin egen existens då den ständigt motarbetas, nedvärderas och ifrågasätts enbart utifrån ens kön. Det centrala i boken är kanske just kön, främst i betydelsen genus men också det rent fysiska. Människor skapar och återskapar både genus och det fysiska könet, som vi ofta tror bara består av två motsatta, men egentligen är många fler.

Jag tyckte om vissa delar i boken bättre än andra, speciellt mot slutet. Dialogen kändes ibland onaturlig, inte som jag minns att vi pratade när vi var fjorton. Jag ser ändå fram emot att se filmen, som jag hoppas på något sätt blir tillgänglig här. Den hade premiär i Sverige i februari i år.