En blogg om böcker

Recensioner,Självbiografier

Ormbäraren

12 Dec , 2018, 19.55 zacfors

 

Virpi Pahkinen
Ormbäraren
MBM Förlag

Hur är livet som internationellt framgångsrik dansare? Kringflackande är svaret, i alla fall om en ska tro Virpi Pahkinen. Hennes bok Ormbäraren utspelar sig under det nya millenniets första sju år och på fler platser än det går att hålla räkningen på. Från stora teateruppsättningar till små och intima soloframträdanden, allt i ett oerhört tempo jorden runt.

Frihet och mod är vad jag tänker när jag läser Ormbäraren. Berättarjaget i denna, enligt förlaget, skönlitterära bok heter Virpi Pahkinen lever ett liv i frihet och med ett mod som borde göra många gröna av avund. Hon är ständigt i äventyr och på jakt efter, ja, livet självt. Stillhet, reflektion och hastighet, allt ihop på en och samma gång och till synes hela tiden. Ett kringflackande nomadliv där dansen visar vägen.

Skönlitterärt eller ej, bokens form har något av logg över sig. Händelser och skeenden staplas på varandra. Det är resande, nya människor, uppvärmningar, framträdanden, fester och en hel massa sex. Det är spännande att få kliva in i den här världen. Den ger inspiration till att leva livet mer, att ta tillvara det som sker och att inte skygga för sina egna impulser.

För den som känner till Virpi Pahkinen sedan tidigare är det intressant att ta del av hennes referensvärld. Att få ingångar till hennes danser via den konst och kultur som inspirerar henne. Och att få ta del av hennes tankar ger nycklar till den egna konsten. Men kanske mer än något annat så bygger boken myten om henne själv. Ett mystiskt väsen som rör sig obehindrat över världen och som ingen kan få grepp om. En människa som är helt och hållet sin egna i både kropp och sinne.

Ormbäraren ska enligt förlaget läsas som skönlitteratur men varför är lite oklart. Som skönlitterärt verk är boken nämligen inget vidare. Det finns ingen större utveckling i berättelsen och karaktärerna är platta. Men sett som loggbok eller resedagbok är den betydligt bättre. Där fungerar de platta karaktärerna och det monotona i skeendenas upprepningar alldeles utmärkt. Där i finns de roadmovie-kvaliteter som väcker lusten till livet och får en att vilja mer än vardag och sociala medier. Den är märkvärdigt inspirerande de dagar det känns som att en har kört lite fast.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *