So I take phosphates or phosphites—whichever it is, and tonics, and journeys, and air, and exercise, and am absolutely forbidden to ”work” until I am well again.
Personally, I disagree with their ideas.
Personally, I believe that congenial work, with excitement and change, would do me good.
But what is one to do?
Förra veckan läste jag en kuslig och fantastisk novell: ”The Yellow Wall-Paper” av Charlotte Perkins Gilman, publicerad år 1892. Den anses vara en av de första feministiska texterna och undersöker kvinnans roll i hemmet. Novellen är skriven i dagboksform av Jane som är sjuk. Eller ja – det är hennes man, John, som säger att hon är sjuk. Därför kan hon inte jobba, röra på sig för mycket, eller för all del ta sig ut ur huset när hon vill. Eftersom parets egna hus renoveras under sommaren har de hyrt denna villa, och rummet där Jane hålls instängd har en mycket ful, gul tapet, bortsliten på flera ställen och med en konstig lukt.
I really have discovered something at last.
Through watching so much at night, when it changes so, I have finally found out.
The front pattern DOES move—and no wonder! The woman behind shakes it!
Det skrämmande kommer krypande och anas mellan raderna; precis som kvinnan Jane ser i tapetens hiskeliga mönster. Hela novellen är en nedåtgående spiral som kulminerar i fullkomlig galenskap. Galenskap i form av nonsensdiagnosen hysteri (vanlig på kvinnor under den här tiden) är precis vad Perkins Gilman är ute efter att illustrera. Författaren har sagt; ”[the story was] not intended to drive people crazy, but to save people from being driven crazy, and it worked”.
Vad händer med en människa om hon blir stämplad som sjuk av andra personer med mer makt än henne själv, och fullständigt kontrollerad?
I am getting angry enough to do something desperate. To jump out of the window would be admirable exercise, but the bars are too strong even to try.
Besides I wouldn’t do it. Of course not. I know well enough that a step like that is improper and might be misconstrued.
I don’t like to LOOK out of the windows even—there are so many of those creeping women, and they creep so fast.
Läs novellen i sin helhet här, eller lyssna här.
Bild från The Yellow Paper Animation.
Kan tipsa om Historiepodden avsnitt om Den gula tapeten. Riktigt intressant! https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1603827149876362&substory_index=0&id=1416517975273948
Åh, tack för tipset! Skall absolut lyssna!
Låter verkligen kusligt och fantastiskt. Jag kände inte till den här men nu vill jag förstås genast läsa den!
Ofta har Freuds hysteri passerat i texter utan att ha gett mig någon annan aha-upplevelse än tanken att kvinnor under denna tid inte mycket skulle tänka på eller tala om sexualia. Män hade ännu tolkningföreträde. Men det händer ännu idag att kvinnor som alltför mycket trängs av sexism i form av det manliga kollektivets suveräna frihet att tjattra och ordbruka utan hänsyn drabbas av denna ”hysteri”. Diagnosen kan vara utbytt. Jag har hört kvinnor okontrollerat skrika i stadsvimlet till några alltför skojfriska sällar som suttit på någon bänk. På deras utbrott av smärta kan ingen ta fel. Hysteri passar nog.