En blogg om böcker

Lyrik,Recensioner

Bäste Herr Thoreau!

1 Mar , 2016, 07.49 zacfors

 

Ingela Strandberg
Bäste Herr Thoreau!

Norstedts

Ingela Strandberg har varit verksam som författare i över 40 år och i januari kom hennes dikturvalsbok “Vid oro skog”. Den samlar dikter från hennes allra första diktsamling, “Ett rum för natten” 1984, till 2014 års “Den Stora Tystnaden vid Sirius nos”. Trots att jag ännu inte har hunnit läsa samlingen tänkte jag ändå ta tillfället i akt och uppmärksamma Strandbergs poesi och läste därför om 2008 års bok “Bäste Herr Thoreau!”.

Att lämna allt bakom sig och dra till skogs är varken en ny eller speciellt originell tanke. Men även om drömmen om en nystart i skogen är gammal så kan nog ändå den nedtecknade och romantiska versionen tillskrivas amerikanen Henry David Thoreau. I sin bok “Walden” (Skogsliv vid Walden) från 1854 redogör Thoreau för de två år han levde ensam i en stuga vid en sjö. Hans experiment i avhållsamhet från civilisationen har allt sedan dess fascinerat och ständigt fått nya efterföljare. Allt från 60- och 70-talets grönavågare som kollektivt övergav det moderna till senare tiders individuella eremitprojekt ála Markus Torgeby.

Bäste Herr Thoreau, ugglorna
har varit här igen. Förtala inte
ugglornas sång. De vill bara varna
mig. De säger att min
ensamhet är hotad och att jag snart
inte kan gå ut på vägen utan att möta någon.

Strandberg har skrivit ett verk där berättarjagets upplevelser av sin skogsvistelse står i centrum och Henry David Thoreau är den som får lyssna. Som läsare får vi inte ta del av upplevelserna första hand, utan får dem till oss genom att följa samtalen med Herr Thoreau.

Det är upplevelser av dagens olika skepnader, djurens närvaro och den egna upplevelsen av att vara ensam som utgör diktsamlingens värld. Bilderna är många och vackra men till skillnad från Eva-Stina Byggmästars “Barrskogens barn” finns här en melankoli som väger upp skönheten. Där Byggmästar är närmast provocerande glad över att vara en del av naturen visar Strandberg på ett vackert vemod som närmast för tankarna till Arbete och Fritids “Gånglåt efter Lejsme Per Larsson”.

Och kanske är det just vemodet som gör “Bäste Herr Thoreau!” till en sådan älskvärd bok. För när den självvalda ensamhetens njutning får dela utrymme med ensamhetens grubblande vemod uppstår en balans som verket nog inte hade klarat sig utan.

Samtalet med Herr Thoreau far hit och dit, ibland är det som i den inledande dikten, upplysande, och ibland som någon att jämföra erfarenheter med. I den sista dikten hörs en klar irritation där berättarjaget kräver att få veta vad Thoreau egentligen vill henne. Men i samma avslutande dikt finns också ett “jag tycker om Er”, ett uppror och uppbrott som ändå, likt kärleken till ens föräldrar, kommer med en försoning. En förflyttning har skett, kanske behöver dikten inte längre be om ursäkt för att den förhåller sig till en berömd litterär förlaga?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *