Litterarum

Nu låter det kanske lite märkligt att jag kallar litteraturkritiken för förhatlig. Jag är ju själv kritiker. Men jag har märkt en del väldigt märkliga attityder gentemot både litteraturkritiken som genre och mot litteraturkritikerna själva.

Det här är givetvis inget nytt under solen. Så länge böcker blivit betraktade ur något slags kvalitetsperspektiv har det antagligen funnits hat mot kritiker och kritik. Och så länge det funnits människor med åsikter har det antagligen funnits förakt för att en del får sina åsikter hörda och lästa medan andra inte får det.

Det här inlägget ska handla om två saker:

1. Det allmänna föraktet för den etablerade litteraturkritiken (dagstidningskritiken, för att förenkla det)
2. Institutionernas förhållningssätt till kritiken

Det allmänna föraktet för litteraturkritik

Det här slaget av förakt verkar ha fått mer vind i seglen under de år som bloggkulturen och sociala medier har etablerats och blivit en given del av samtalet kring konst och kultur. Internets demokratiska natur framkallade både en oförstående intellektuell elit som plötsligt fann sin publik sina, och en ny aktiv skara skribenter som struntade blankt i tidigare åsiktshierarkier. Den demokratiska attityden på nätet gav sedan snabbt plats för allt mer hätska och förenklande tongångar, och utmynnade sedan i det näthat som i dag är den största cancersvulsten på internet. Också kritiker får ibland ta sin beskärda del av det, även om det är mycket, mycket milt jämfört med de värsta slagen av hat, som oftast drabbar synliga och åsiktsstarka kvinnor.

Detta har sagts förut, men tål att sägas igen och igen: det måste gå att bedöma kvaliteten på konstverk, vare sig det handlar om bildkonst, musik, litteratur, teater, film eller något annat. Det gör konsten och konstnärerna gott att bli debatterad, ifrågasatt, utmanad. Men se så många som blir nervösa och arga då kritiker antar en bedömande roll och dristar sig till att värdera exempelvis en bok eller en pjäs. Jag har hört människor säga att litteraturkritiker bara ska berätta för allmänheten vad en bok handlar om och varför det lönar sig att läsa den, that’s it. Till och med Bill Gates bloggar om böcker, för helsike! Och då, givetvis, bara om böcker han verkligen har tyckt om. För varför skulle han ta sig tid att säga något om de sämre böckerna, det finns väl inget värde i att föra resonemang om dem? Självfallet håller jag inte med honom.

Personligen anser jag att det finns belägg för att ge mer gehör åt vissa röster än åt andra. Ett argument för det är att professionella kritiker (ja, de finns fortfarande) av olika slag, till skillnad från exempelvis Bill Gates, tenderar att betrakta sitt värv som en del av en långlivad, initierad och ständigt pågående uppdatering om vad konst är och varför det är viktigt att samtala om den. Den stora omvälvning som skett under de senaste åren är att kritikens möjligheter har expanderats i och med att den flyttat ut på nätet – ja, just det, expanderats, inte hotats eller underminerats. Se bara på Floret.se, ett fantastiskt exempel på hur nätbaserad kritik kan se ut. I dag finns det en del kritiker som skriver enbart på nätet som är långt mer intressanta och belästa än somliga etablerade kritiker som skriver för dagstidningar. Men tyvärr verkar dagstidningar i allmänhet anse att kritiken i tidningen inte längre behövs. Kultursidorna krymper, många frilanskritiker ger upp kampen och slutar skriva.

Institutionernas förhållningssätt till kritiken

Nu blir det lite komplicerat. Institutionerna som traditionellt sett har burit upp en professionell kritik skyller ofta på att alla numera har möjlighet att göra sin röst hörd på internet. Budskapet är att det inte längre är värt att satsa på en gedigen kritik på dagstidningarnas sidor. Läsarna vill inte ha det, sägs det. Nyligen skrev Trygve Söderling en kolumn i Ny Tid som handlade om kritik. Han formulerade sig bland annat så här:

”Digitaliseringen skickar de fordom stora printmedierna på bantning. Men då vore det väl just den kompetenta recensionen och essän – de där snäppet skarpare texterna som inte finns någon annanstans – ett trumfkort för medierna?”

Det är lätt att hålla med Söderling. Utan att vara en erfaren tidningsman tycker jag ofta spontant att jag som läsare och potentiell kund blir fördummad då jag hör tidningshus tuta ut att läsarna inte vill ha den slags texter som jag personligen tvärtom saknar. Långa, analytiska texter, skrivna av belästa och formuleringskraftiga kritiker. Knepiga, snåriga texter som utmanar.

Jag tror att den trend som Söderling skrev om är på väg att vända, jag hoppas det i alla fall, och att exempelvis dagstidningarna gör sig själva en björntjänst om de hugger av stora delar av de sektioner där konst- och kulturkritik finns, om de gör sig av med medarbetare som besitter stor kompetens och beläsenhet i frågor som inte enbart berör specialområden inom litteraturen, utan också gäller filosofi, historia, samhällsvetenskap, psykologi, osv. Det kanske inte sker i morgon, kanske inte heller nästa år, men jag tror vinden kommer att vända i medievärlden så småningom.

En annan aspekt av det här är att frilansande kritiker förutsätts göra sitt jobb halvgratis. Det speglar också ett slags förakt. Utan att gå desto närmare in på detaljer kan jag säga att det för mig personligen tar minst drygt två hela arbetsdagar i anspråk, ofta mer, att läsa en bok av medellängd och att sedan skriva en bra och kompetent recension av den. Och jag gör det halvgratis, oberoende vem jag skriver recensionen för.

Jag väljer att ändå skriva litteraturkritik. Jag har fattat beslutet att fortsätta även om ekonomin i jobbet är rutten, och det beror på att jag tror så starkt på det kritiska, upplysta samtalet. Det slags samtal som får ta plats, som får vara bångstyrigt, och som inte bara stryker läsare och ägare medhårs med klatschiga rubriker och vidriga klickmonster till artiklar.

Hurdan är då litteratur- och konstkritiken då den är som bäst? Den är ständigt nyfiken, påträngande, och nästan monoman i sin strävan efter att förstå, kontextualisera, förklara och – inte minst – ifrågasätta. Det är exakt det som krävs i ett samhälle där hatretoriken fritt verkar få florera, och det är just precis sådana som våra samtal om konstens och politikens framtid behöver vara.

Så gör en god gärning: läs lite mer kritik. Och dela det här inlägget med dina vänner och bekanta. Klick, klick.