En blogg om böcker

Författare,Klassiker

Tove Janssons känsliga blick

23 maj , 2016, 14.09 Mathias Rosenlund

 

Varje gång jag läser en bok av Tove Jansson som jag ännu inte läst, tänker jag: Varför, varför har jag inte läst den här förrän nu?! Jansson själv lär ha beklagat att hennes övriga författarskap överskuggades av Mumin-böckerna och -serierna. Och visst är det lätt att förstå hur frustrerad hon kan ha känt sig över att inte få samma uppmärksamhet och uppskattning för sina icke-Mumin-böcker (klumpigt uttryckt, jag vet, förlåt).

Den här gången är det den lågmälda och väldigt vackra novellsamlingen Lyssnerskan (1971) jag har läst. Här finns berättelsen om moster Gerda som i titelnovellen tappar sin förmåga att lyssna på sina nära och kära och upptas allt mer av att skapa en slags karta över sina hågkomster av det hon upplevt och sett och hört. Här finns också berättelsen om konstnären som får ett intressant jobberbjudande och som konsekvens av det sjunker han djupare in i sitt eget skapande och upptäcker att han inte längre tecknar för att göra bilder utan ”för att få teckna” – och han dyker allt längre in i färgernas och formernas värld.

Tove Jansson, Lyssnerskan

Tove Jansson, Lyssnerskan

Jag är djupt fascinerad av hur Tove Jansson iakttar och återger sina novellpersoner. Jansson har ett unikt sätt att beskriva hur känslor tar sig uttryck. Hennes förmåga att beskriva de konsekvenser som olika känslolägen får för de omskrivna personerna, hur de beter sig och talar, är mästerlig. Samtidigt är tonen i novellerna så skonsam, som om Jansson skulle unna dem ett gott liv även om det också förekommer sjukdom och död i berättelserna.

På tal om död hittade jag i novellen Regnet en av de mest precisa förklaringar jag läst hittills av vad döden egentligen är för något. Det är en kort sats, men så beskrivande och exakt:

Döden är […] en precisering av det definitiva …

… och sedan fortsätter hon meningen med den här vackra metaforen:

… så som en tecknare på den sista sidan formar sin slutvinjett.

Döden som konstnär. Det är en tanke jag älskar, och det är en tanke som överraskade mig när jag läste den. Den skänker mig tröst. Den sammanfattar på ett nästan aforistiskt sätt mycket av det som jag tycker att stor litteratur är och gör.

Har ni någon favoritbok av Tove Jansson? Hon är Svenskfinlands mest älskade författare, och jag är glad över att hon bl.a. i USA under de senaste åren har återupptäckts, och då just genom hennes vuxenböcker. Det förtjänar hon, så här femton år efter sin död.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *