Litterarum

Bild från Svenska Dagbladet.

”De polyglotta älskarna” av Lina Wolff vann Augustpris för bästa roman förra året. Jag lyssnade på den på ljudbok, uppläst av Mirja Turestedt och Niklas Engdahl.

Boken väver in tre historier om kärlek, sex, svek, språk och kommunikation med varandra. Centralt för alla delar är manuset vid samma namn som boken, alltså, ”De polyglotta älskarna”. (polyglott: att tala många språk).

I den första delen, som jag som helhet tyckte fungerade bäst, får vi följa Ellinor som lägger en kontaktannons på en dejtingsajt. Hon träffar på så sätt Calisto, den väldigt överviktiga litteraturkritikern, och de inleder ett minst sagt besynnerligt förhållande. De har ingen direkt kemi, de bråkar och skadar varandra, men ändå vill de vara tillsammans. För mig är detta kärnan i romanen – vad är det som gör att vi förälskar oss? Vad är det som styr våra lustar? Varför kan vi känna så himlastormande starka känslor för personer som är helt fel, eller som vi knappt känner?

Ett dovt illamående rörde sig på botten av min mage. Jag kände igen det: det hade med närheten att göra. Jag mår illa när jag alltför snabbt kommer nära nya människor. Jag behöver tid. Drinkar på avstånd på stela mingeltillställningar, situationer som tillåter mig att betrakta i hemlighet, skapa mig mina uppfattningar ifred, som en spindel i en källares lugn sakta väver sin trygghet runt sig.

I den andra delen följer vi författaren Max Lamas och hans eskapader i Stockholm och Italien. Tyvärr tyckte jag inte så mycket om den manliga uppläsarrösten, så hans del är lite diffus för mig – kan vara att jag inte lyssnade tillräckligt noggrant. Dessutom påminde början av hans del om Murakamis sätt att berätta, vilket jag skarpt ogillar.

I den tredje och avslutande delen följer vi Lucrezia, hennes mamma och mormor, vars förmögenhet tagit slut. Denna del blev också något vag för mig, dels för att jag då redan tappat intresset för boken och dels för att det var svårt att hänga med med alla plötsliga nya karaktärer, då del ett och två bara handlat om ett par olika personer.

Men en handling mot slutet står ut i hur absurt humoristisk och hänsynslöst vulgär den är. Hela den scenen var kanske min favorit i hela boken. Gillar överlag att alla kvinnor i romanen besitter en rejäl dos jävla anamma och knappt bryr sig om något alls egentligen. Känns otroligt fräscht i en roman med kärlek som tema.

Som barn var jag varken vacker eller intelligent, bara ofantligt rik, och jag tror inte att någon kan förstå vad den belägenheten kan göra med en människa. Kort sagt så tillhörde jag på den tiden den lyckligt lottade kategori flickor som aldrig jämför sig med någon annan, för vilka det egna värdet är lika självklar som en guldtackas eller en diamants.

Jag kan också uppskatta språket i boken, som många gånger var riktigt träffsäkert och vackert (som i citaten jag tagit med här). Men ibland himlade jag med ögonen och suckade åt vissa klyschor, eller när de konstant tog upp Michel Houellebecq och andra författare jag är noll procent insatt i och inte tror jag skulle gilla.

Som helhet kan jag absolut uppskatta romanen för dess originalitet, och förstår absolut att den knep priset. För vad skulle inte motivera en jury litterära personer mer, än en bok om just språket, och litteraturen själv?