Litterarum

Till vår ära
Alejandro Leiva Wenger
Albert Bonniers Förlag

Att läsa om en bok är inte alltid att rekommendera. Speciellt inte om den har betytt mycket för en eller om den ansågs exceptionell när den gavs ut. Till vår ära är båda. För mig personligen var den ett stort steg mot det läsande som jag idag har och bland kritiker ansågs den vara något helt enastående. Stig Larsson har kallat den 00-talets bästa prosadebut. Bara en sådan sak.

Till vår ära är väldigt mycket språk. Den leker sig fram. Från det hyperrealistiska letandet efter tillvaron i novellen Sakers riktiga namn till utflykter i det som på den tiden kallades Rinkebysvenska. Texternas form brottas det också med. Den inledande novellen Borta i tankar jobbar med en slags slingrig slalomlek där ett skeende berättas på två olika sätt i ett och samma stycke. Allt via ett varannan rad-system baserat kring stora och små bokstäver.

Just slalomidén har kanske inte åldrats så väl. Det blir lite väl mycket effektsökeri. Men det märkliga är inte att ett 16 år gammal experiment inte fungerar helt och hållet idag utan att nästan allt annat har åldrats extremt väl. För så är det, helheten fungerar. Den grund av språkglädje som Leiva Wengers debut vilar på gör att den idag till och med känns modig.

Så här 16 år senare är det roligt att läsa novellen Elixir vars handling och absurda humor har fått sina efterföljare. Temat att en dag vakan upp och plötsligt vara svensk förvaltades mer än väl av Erik Lundin i låten Suedi här om året medan den skruvade humorn och tempot har funnit en yngre släkting i Khashayar Naderehvandis prisvinnande novell Förhöret.

Att Till vår ära är en debut känns på sätt och vis helt självklart. Det finns en frihet i berättandet som vittnar om något helt och hållet otyglat och som kanske inte hade gått att göra längre fram i ett författarskap. Att Alejandro Leiva Wenger inte heller har gett ut någon mer prosa sedan debuten känns där med inte heller helt ologiskt. För hur följer en upp något som är närmast helt fritt? Leiva Wenger har i stället satsat på dramatiken och skriver sedan många år tillbaka för scenen. Att det är svårt att följa upp en hyllad debut kan fler än Leiva Wenger vittna om. Fråga Martina Lowden till exempel. Men det gör inte att jag längtar mindre efter en uppföljare. Tvärt om, jag är väldigt nyfiken på vad år av drama har gjort för hans berättelser och språk.