Litterarum

För ett tag sedan skrev Jessica här på bloggen om omslag. Hon skrev att “I den bästa av världar motsvarar omslaget bokens innehåll, men ger den fysiska boken något slags mervärde.”. Det är en tilltalande tanke att någon lyckas förvandla det skrivna ordet till något visuellt som inte bara motsvarar utan även tillför.

Som formgivare håller jag så klart med och får samtidigt kraftig prestationsångest. Att på en yta mindre än ett genomsnittligt pappersark fånga själen av ett par hundra sidor text är inte helt enkelt. Där och då är det upp till bevis, en bild ska nu säga mer än tusentals ord.

Nyligen fick jag tag i den första svenska utgåvan av Don DeLillos Vågen. Jag hade lite smått hoppats på att hitta den romanen fast i Modernistas utgivning från 2012. Men där var den alltså i Wahlström & Widstrands tappning från 1989 i stället. Det intressanta var att jag först inte trodde att det var samma bok, även fast både författare och titel stämde. Formspråket på de båda utgivningarna skiljde sig så radikalt åt att det helt enkelt inte kunde vara samma roman.

Men låt oss börja med likheterna. Båda omslagen använder sig av en illustrerad bild av en man som är, eller ska föreställa, Lee Harvey Oswald. Även om typsnitten skiljer sig åt är båda så kallade seriffer, sådana där bokstäver med klackar ni vet. Båda omslagen använder sig också av dekoration. Wahlström & Widstrands har två utfallande linjer som skär genom omslaget lite nedanför mitten. En av linjerna bryter av och bilder en rund ram kring bilden. Om en vecklar ut hela omslaget så bildera de båda linjerna som fortsätter ut över baksidan en stiliserad våg. Modernistas omslag använder sig i sin tur av en ornament som bildar en ram kring titel och författarnamnet.

Den stora skillnaden är färgval. Där Modernista använder sig av en vit bakgrund använder sig Wahlström & Widstrand av något som skulle kunna beskrivas som Hello Kitty-rosa. Dessutom ramar W&W in sin bakgrund med en kraftfull blå färg som drar mot det turkosa. Tidigare nämnda dekorativa ramar har även de olika färger. Modernistas ornament är satta i en återhållsam grågrön ton medan W&Ws linjer är gjorda i mjukt rosa. Typsnitten som tillför samma familj skiljer sig också dem i färg, W&W i vitt och Modernistas i svart.

Modernistaomslaget har även mer luft och får därför andas mer. Där finns det en tydlig uppdelning mellan text och bild som skapar lugn och balans. W&W-omslaget binds istället ihop uppifrån och ner av de olika elementen. Intrycket blir kraftfullt och stökigare. Det är också nu det börjar bli intressant. Här har vi alltså två omslag tillhörande samma roman som delar en del likheter och ändå upplevs omslagen som två helt olika böcker. Hur kan det komma sig? Hur har de två formgivarna kunnat komma fram till två så totalt olika uttryck? Utan att ha pratat med dem så vet vi så klart ingenting om hur de resonerade. Det enda vi vet är att det ena omslaget gjordes 1989 och det andra 2012.

Under den tiden hade mycket hänt med boken och dess författare. Så pass mycket att det går att prata om ett före och ett efteråt. När Wahlström & Widstrand gav ut boken var det endast ett år efter att den hade gets ut i USA, det var en utgivning av ett då ytterst aktuellt verk. Don DeLillo hade bara något år tidigare fått sitt litterära genombrott med sin föregående roman Vitt brus (White Noise) men hade ännu inte uppnått den ikoniska status han har i världslitteraturen idag. När Modernista gav ut Vågen 2012 hade allt det där hänt. DeLillo var då ett världsnamn med Nobelprisrykte och Vågen sågs då som ett av hans verkliga mästerverk.

Så vad gör sådant med ett omslag? Som formgivare skulle jag säga att det gör väldigt mycket. Att ge ut en bok i sin samtid är att välja om den ska vara en del av den samma eller inte. Att 1989 jobba med färger som rosa och blått var inte konstigt utan samtida och boken hade inte ännu blivit en klassiker och behövde därför inte heller framställas som tidlös. Modernista där emot behövde, och ville förmodligen, använda sig av allt det där som hade hänt med romanen och författaren under de gångna 23 åren. Den skulle kännas episk och som ett verk av betydelse. Modernista behövde också hitta en form som skulle fungera på flera titlar efter som de skulle ge ut en hel rad av hans tidigare böcker och vill att dessa skulle hänga ihop visuellt.

Men tillbaka till Jessika och önskan om att ett omslag ska motsvara bokens innehåll och gärna tillföra något mer. Har formgivarna lyckats? Eller har de tänkt helt annorlunda kring vad ett omslag ska göra? Både och skulle jag säga. Bilderna på Lee Harvey Oswald är på ett sätt bokens innehåll men fångar de verkligen dess själ? I Modernistas fall så ja, den illustrationen höjer honom i dunkel på ett sätt som motsvarar romanen. I W&Ws fall så nej, där förenklar bilden romanens paranoida komplexitet snarare än att spegla den. Även i sin typografi lyckas Modernista bättre. Kursiveringen av titeln och hur författarnamnet spärras ligger betydligt närmare DeLillos stilistik än W&Ws betydligt vräkigare typografering. Dessutom är det lite tråkigt att använda sig av en stiliserad våg när romanens svenska titel är Vågen. Det är en upprepning och inte något som tillför mervärde.

Att göra bokomslag är svårt. Det har släktskap med att skapa en logotyp. Båda ska kommunicera väldigt många olika saker trots att utrymmet är begränsat. Båda är också slavar under en historia som inte finns när de görs. Ingen vet vad som kommer hända med romanen och dess författare eller med företaget. Vissa böcker glöms bort direkt likt företag som aldrig överlever sitt första år. Andra blir giganter och då laddas de där omslagen och logotyperna med värden ingen hade kunnat förutse när de skapades. Så vi får vara snälla mot våra omslag. För de, liksom logotyper, behöver ibland uppdateras för att motsvara de nya världen som tillkommer över tid. Det är inget misslyckande, det visar bara att en bok inte behöver vara färdig för att den ges ut.