Förra veckoslutet promenerade jag den korta biten till Bokmässan, med siktet på Edith Södergran-scenen. Eva Kela intervjuade den norska författaren Maja Lunde, som skrivit boken ”Binas historia”. Boken har blivit omåttligt populär och sålts till flera länder.
Läsaren följer tre karaktärer som lever i olika tider. William i England år 1852, George i USA år 2007 och Tao i framtidens Kina år 2098. Allas liv är olika, men kretsar kring samma sak: bin. William vill skapa en ny slags bikupa och George är en biodlare som stressar över gårdens framtid. Taos värld präglas av en total avsaknad av bin och andra pollinerande insekter. Människorna i hennes verklighet har fått ta till handpollinering för att överhuvudtaget få något att äta.
På Bokmässan berättar Maja Lunde att binas historia verkligen fascinerat henne sedan hon såg en dokumentär om Colony Collapse Disorder. Detta är något som vi inte riktigt kan förklara än idag. Bina dör under natten, plötsligt och mystiskt, till synes utan förklaring. Inför skrivandet ville Lunde söka svar på tre frågor:
1) Varför dör bina?
2) Hur är det för biodlare att se sina bin försvinna?
3) Hur kan världen se ut utan pollinerande insekter?
(Källa: barometern)
Men trots att bin är bokens stora tema är boken inte en roman om bin, utan en roman om människor, menar Lunde. Alla tre karaktärer i romanen har en stark relation till sina barn. Lunde berättar att just förhållandet mellan barn och föräldrar är vad som fascinerar henne mest. Den är alltid i förändring – det är både komplicerat att ha föräldrar och att vara förälder.
I grunden för alla karaktärer ligger kärleken och en våldsam vilja att nå fram till sina barn. När jag läser boken slår det mig hur lika dessa relationer är trots att det skiljer hundra år mellan karaktärerna. Samma oro, samma vilja att skapa något alldeles speciellt av sitt barn. Ibland skulle jag önska lite mer variation i berättelserna. Eftersom alla tre handlar om föräldrar med söner (William har även sju döttrar, men det är hans son som står i centrum) blir det ibland lite repetitivt.
Något som jag tycker om är hur Lunde skapat de olika karaktärernas språk. Lunde själv beskriver detta som en utmaning då alla levt under olika tider och därmed olika seder och bruk. William, George och Tao känns som rättvisa representationer för sin egen tidsepok, trots att deras relation till sina barn (och bina) förenar dem i grunden.
Jag kanske är en avvikande läsare som faktiskt föredrar att läsa om karaktärernas relation till sina bin än hur de kämpar med sina barn. Men som Lunde själv säger, det här är verkligheten vi lever i. Även om dystopin hon målar upp kanske inte kommer att uppfyllas är det definitivt dags att vi tänker på hur vi behandlar vår jord, både för vår egen skull – och för våra barns.