Litterarum

Inte många dagar efter att jag skrev om Jenny Diskis cancerdagbok här på bloggen, kom så igår den sorgliga nyheten att hon somnat in. Cancern, den tycks ta alla i år, vi skriver inlägg på inlägg här på bloggen om författare som dukar under där liemannen står i skuggorna och viftar med sin vassa egg. I Diskis fall var det förvisso väldigt väntat, hennes sätt att bearbeta sitt öde var – som alltid – att skriva om det. Det gör det inte mindre sorgligt.

”Hennes böcker – 18 stycken – var oavsett genre reselitteratur, om man i begreppet resa inbegriper utflykter i själen, vandringar i den egna biografin”, skriver Jonas Thente i Dagens Nyheter. Diskis svenska förläggare, Dag Hernried på Alfabeta, är inne på samma tema när han nås av Göteborgs-Posten: ”Det är så roligt med Jenny Diski att hon hela tiden kombinerar yttre och inre resor. På så sätt blir hennes reseskildringar lika mycket till resor vi får följa med på i hennes inre.”

Även jag har rest med Jenny Diski, mitt allra första inlägg på den här bloggen tangerade Diskis citat om fördriva tiden på flygplan. Via hennes böcker har jag fått besöka Cambridge, Antarktis och USA, men även fått nicka igenkännande åt lyckan i det lilla: stundvis självvald introvert ensamhet, böcker i travar på fönsterbrädet. Det börjar bli många år sedan jag läste hennes reseskildringar, och jag ser fram emot att återvända till dem, de är böcker jag är säker på att håller för både en och flera omläsningar. Hennes Främling på tåg var den första boken jag vek hundöron i, helt enkelt för att den innehöll så många briljanta formuleringar.
Men först: In Gratitude. De sista tryckta ord vi någonsin kommer att få läsa av Jenny Diski.