Litterarum

När ni läser det här sitter jag med största sannolikhet på ett flygplan med riktning nordiska breddgrader efter en dryg veckas solsemester. Flygplan, denna oas av oändlig dödtid att slå ihjäl på valfritt – om än fysiskt begränsat sätt – visst skulle man tro att flygresor erbjuder de perfekta förutsättningarna för att läsa ut en bok eller fem?
Den brittiska författaren Jenny Diski – något av en husgudinna för mig, så ni kommer säkert att få läsa mer om henne vad det lider – beskriver det bäst:

Jag kan fördriva, och har ofta gjort det, tretton eller fjorton timmar där hemma med att läsa, titta på video, grubbla, bara sitta och glo, men på något vis får samma aktiviteter ombord på ett flygplan inte tiden att gå på samma trevliga sätt.

(ur: På tunn is – En resa till Antarktis)

Och precis så där är det! Eonerna av lästid, som man sett fram emot lika mycket som känslan av solvärme mot ansiktet och smaken av mojito på tungan, de liksom försvinner i ett dis av säkerhetsinstruktioner och matservering. Man blir lite sömnig, kanske flyger man otympliga tider eller så är flygmotorerna helt enkelt sövande. Eller så blir man rastlös, vrider sig i sätet och får plötsligt en oförklarlig lust att maila en kompis, rensa ur sitt klädskåp eller rentav återuppta den där joggningen man aldrig riktigt kom igång med. Kort sagt: allt sådant man inte kan göra ombord på flyget. Och plötsligt tänds skylten för säkerhetsbälten och man inser att man tydligen är på väg att landa i ett annat land fastän bokmärket är kvar på samma sida där man lade det då man packade ner boken i väskan därhemma.

Fast ibland lyckas man (läs: jag) faktiskt och hamnar i det underbaraste av läsflow. Så där att man skulle kunna flyga till andra ändan av världen utan att märka det. Och visst är det lite därför man läser överlag?