Litterarum

Jag vet inte riktigt när det började men tror att det sammanföll med den förträffliga Stockholmsklubben Kilotins uppgång och fall. Där och då började litteraturen sin långsamma vandring mot att bli vad musiken upp till dess hade varit för mig; identitet och glädje. Där och då, i mitten av 00-talet, var jag övertygad om att en ny dikt av, låt oss säga Johannes Anyuru, aldrig kunde vara lika viktig som en ny 12:a från Kompakt. Sedan hände det något.

När blir svensk poesi mer angeläget än tysk minimaltechno? Hur går det till? Det handlar så klart om vilka personer en umgås med. Om dina vänner har ett smått osunt förhållande till dansk dikt och en arg död österrikare så är det lätt att du trilla dit. Faktiskt lika lätt som när du hörde “Music sounds better with you” för första gången och visste att du aldrig någonsin behövde höra en gitarr igen.

Men få saker som verkligen betyder något försvinner över en natt, sådant tar ofta tid och ibland försvinner det ändå inte trots att vi önskar det. Några år efter min upptäckt av den fransk filter-housen blev jag ju ändå upp över öronen förälskad i The Radio Dept. och deras melankoliska gitarrpop, trots att gitarrer och jag egentligen inte längre hördes av. Och idag blir jag pirrig när jag hör ny musik av Abdulla Rashim eller vad som helst från finaste Northern Electronics även fast att jag ju egentligen bara vill att Gloria Gervitz ska skriva nytt eller att någon ska få för sig att översätta Erkka Filander till svenska.

Så kan det vända igen? Kan musiken bli lika viktig som, tja, musiken var en gång i tiden? Jag har svårt att tro det men visst, om det dyker upp artister som smular sönder dansgolven med Paul Celan-hård techno, som vågar vara lika fria och livsbejakande i sin house som Eva-Stina Byggmästar är i sina dikter och som kan få fram mörka knastriga drones lika bra som Ida Börjels poesi, då, men först då, lovar jag att överväga musiken före litteraturen igen.