En blogg om böcker

Kulturdebatt,Romaner

Lolita revisited

3 Feb , 2016, 07.00 Mathias Rosenlund

 
Jag läste Vladimir Nabokovs roman Lolita för ungefär tio år sedan. Den gången läste jag boken på originalspråket engelska. Nu läser jag om den på svenska, i Aris Fioretos suveräna översättning.
Romanen handlar om pedofilen Humbert Humbert som från sin fängelsecell berättar om hur det gick till då han träffade och lärde känna tolvåringen Dolores Haze, som han sedan började utnyttja och exploatera sexuellt. Många tycker att det här är en äcklig berättelse, och visst är det ju det. Men inte enbart. Nabokovs vackra och drabbande språkbruk gör att det också är en behaglig upplevelse. Nabokov låter läsaren balansera mellan äckel, förakt och njutning. Det är det som litteraturen är så bra på. Genom orden kan också groteska och fruktansvärda saker skildras så att ett mervärde uppstår.

Vladimir Nabokov, Lolita

Den svenska författaren och litteraturkritikern Aase Berg har skrivit så här:
Det räcker inte att ta moraliskt avstånd, vi måste veta varför vi gör det, och undersöka vårt eget gränsland. När jag läser Vladimir Nabokovs Lolita grips jag inte enbart av fasa när jag sitter inne i pedofilen Humbert Humberts blick och betraktar den unga, förföriska Dolores Haze.
Uppenbarligen har Aase Berg känt sig lockad av Nabokovs konstnärliga vision. Och det måste få vara tillåtet att ge uttryck för det som kittlar en i litterära skildringar av sådant som rent moraliskt, i det verkliga livet, är en styggelse. Att undersöka det där gränslandet som Aase Berg skriver om, det är väl därför så många dras till fiktionens världar. Lolita är chockerande i sin detaljrikedom och explicita ärende. Den är också ett mästerverk.

Läs också

4 kommentarer

  1. Patrik Godin skriver:

    Dina slutsatser ang. denna säregna roman, (”sådant som rent moraliskt, i det verkliga livet, är en styggelse”) pekar rätt in i debatten kring Ebba Witt-Brattströms stora attack på Knausgård härförleden.

  2. mathiasrosenlund skriver:

    Hej Patrik, ja, jag förstår hur du tänker. Även om jag inte anser att en halv mening om ett enskilt konstverk är att jämföra med att nå ”slutsatser” om detsamma.

    Men. Då alltså. Witt-Brattström- & Knausgård-debatten (som kanske kort och gott får benämnas ”kulturmansdebatten anno 2015”).

    Jag anser inte att Witt-Brattström gick till attack (vare sig mot Knausgård eller Stig Larsson), utan att hon ville föra en diskussion. Och att diskussionen handlade om maktförhållanden mellan män visavi kvinnor på ett kulturellt fält som torde vara lika tillgängligt och självklart för bägge könen. Och som en del av denna högst relevanta diskussion har Witt-Brattström (bl.a. i en Hbl-intervju, som torde hittas genom en sökning på denna sajt) lyft in det faktum att manliga journalister tillåts vara lättsamt karikerande och snävt inramande då de intervjuar / skriver om henne (och andra kvinnliga aktörer), medan hon själv utpekas som rabiat tok-feminist då hon själv närmar sig objekten för en del av sina texter (manliga författare som hyllas / manliga kritiker som hyllar) på exakt samma sätt.

    Det är snävt, och lite dumt, att det ska vara så. Inte bara det, förresten – det är ju rent hycklande beteende.

    (Faktum är att jag först efter att jag skrev detta blogginlägg fick reda på att Witt-Brattström är ett stort fan av Nabokovs roman Lolita. Att det är så gör henne enligt mig till en god läsare)

    Helt nyligen utkom Ebba Witt-Brattströms bok ”Kulturmannen och andra texter”. Jag får kanske lov att återkomma till diskussionen efter att jag har läst den.

  3. Patrik Godin skriver:

    Hej Mattias!
    Nåväl, ”attack” kan väl diskuteras, men att döma av Stig Larssons och Knausgårds genmälen så upplevdes det nog så åtminstone av dem. Och tonen i texten är väl inte helt överslätande… Intervjun kände jag inte till. Hennes artikel i DN handlade främst om homosocial gemenskap a la Sedgwick kontra ett kvinnligt (underårigt) alibi utan egen röst. Och fogat till detta ingick naturligtvis (manliga) kritikers oförblommerade hyllningar av det förstnämnda. Det är en viktig diskussion i sig. Men din halva mening är även intressant rent generellt, i det att den lyfter förhållandet mellan låt oss kalla det livets moral och litteraturens (och om samt i så fall hur den skiljer sig åt). Då blir, förutom kön, även, klass, bruket av levande och döda, verkliga, historiska personer, världsbilder, författarnärvaro i texten etc en del av diskussionen.

    • mathiasrosenlund skriver:

      Jo, Witt-Brattströms bruk av begreppet homosocialitet i analys av Knausgård var väldigt intressant, och korrekt, tycker jag. Helt rätt har du i att hennes text antagligen upplevdes som en attack.

      Ok, nu förstår jag hur du menar med halva min mening 🙂 Sorry, förstod inte sammanhanget tidigare. Men ja, absolut, det är någonstans där, i det moraliska gränslandet, då man kanske blir lite obekväm, som diskussioner kan uppstå om, som du säger, viktiga saker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *