Litterarum

Jag försöker tappert rensa vidare i vår bokhylla. Häromveckan lyssnade jag på ett avsnitt av den amerikanska bokpodcasten Books on the Nightstand – påminn mig om att jag ska skriva mer om bokliga podcasts någongång! – där det i samband med just bokhyllestädning pratades om japanska Marie Kondos städ- och rensningsfilosofi. Kondo, vars bok The Life-Changing Magic of Tidying Up: The Japanese Art of Decluttering and Organising har blivit en internationell bestseller, förespråkar alltså metoden att man ska spara de prylar hemma som väcker ”a spark of joy”, alltså en gnista glädje. Både podcast-programledarna och senare då även jag själv försökte tillämpa detta på våra dignande bibliotek, en syn som i sig väcker gnistor av glädje.

Harry Potter = gnista av glädje och magi

Men det är ju lättare sagt än gjort det där. Även om jag tycker att Marie Kondo har en poäng i sitt resonemang, finns det många nödvändiga men inte alls sprittande glädjeväckande prylar i ens hem. Och fastän man begränsar sig bara till sitt bibliotek/sina bokhyllor, finns det ändå svårigheter förknippade med tankesättet. Är det verkligen glädje jag känner för varje oläst bok, eller är vissa känslor ett mer neutralt ”Ja just ja, den ska jag läsa nåt tag!”? Räknas klassiker jag tänker kan vara bra att ha? Och hur är det riktigt med de nostalgiskimrande böckerna man läste för länge sedan, men dock aldrig kommer att våga läsa om av rädsla för att repa det där ljuva minnet man har av dem?

Sen ska vi bara inte tala om en del av min mans tråkiga böcker… Men eftersom han själv väcker många glädjegnistor hos mig, får de böckerna stå kvar där de står.