Litterarum

(Bild ur filmatiseringen av American Psycho från år 2000. Källa: movieroomreviews.com)

Liksom Zac har även jag en relation till den nu 25 år gamla kultförklarade romanen ”American Psycho” av Bret Easton Ellis. Jag var 16 år gammal första gången jag läste den – lite för ung för denna slags berättelse kan jag tycka idag, men i den åldern anser man sig själv vara både vuxen och mognare än de verkligt vuxna, som fortfarande lever kvar i stenåldern. Jag älskade boken, både på grund av den så absurda humorn mitt i allt våld, och på grund av att jag på något plan kunde skönja det som döljer sig mellan raderna; vad är sanning, vad är på låtsas, och vad är egentligen galenskap? På ytan verkar huvudpersonen Patrick Bateman vara mannen som har allt; pengarna, kvinnorna, utseendet. Men under ytan döljer sig ett monster som ingen förutom läsaren kan se.

Men det går inte att som genusvetare skriva om ”American Psycho” utan att ta upp den genomruttna kvinnosynen i boken. Den kan inte förnekas; på så gott som varje uppslag beskrivs Batemans nedlåtande tankar om kvinnorna han möter eller hans totalt obeskrivliga våldshandlingar mot dem. Det är lätt att en undrar ifall det är Ellis egna kvinnosyn eller vår misogyna verklighet han skildrar, vilket många också ifrågasatt under dessa 25 år sedan boken utkom. Jag tror ärligt talat att Ellis helt enkelt vill underbygga satiren genom detta, vilket också väldigt många (jo, främst manliga) skribenter hävdat. Allt för satiren skull.

För mig är det mest intressanta – och skrämmande – huruvida någon kan läsa boken och inte reagera nämnvärt på kvinnosynen, eller det värsta, inte reagera alls. Eftersom våld mot kvinnor är så vanligt i vårt samhälle är risken dock hög att man inte ser just det utpekade våldet mot kvinnorna i boken: ”män blir också utsatta”. Visst finns där våld mot män i allra högsta grad, men den sker då Bateman vill ha något dessa män har: av avundsjuka, ilska eller maktbehov. Kvinnorna dör enbart för att de är kvinnor, och oftast strax efter att Bateman haft sex med dem. Detta är problematiskt, speciellt då detta inte problematiseras alls.

Kvinnorna är också uteslutande objekt, oavsett om de är karriärkvinnor, modeller, sekreterare, sexarbetare eller någons fästmö. Bland männen finns det lite mer variation och flera män i boken har en status som är nästan likställd med Batemans. Kvinnorna inte bara behandlas dåligt – de framställs också som ytliga, dumma och naiva. I ett hav av tvådimensionella kvinnoporträtt nästan oskiljbara från varandra är det svårt att inte se misogynin som något annat än just misogyni. Vid en del kapitel är det svårt att se det som en satir över huvud taget utan bara som en orgie i kvinnohat, sex och våld.

The defence of misogynist art is not dissimilar to the defence of misogynist everything else. Misogyny both creates and thrives on women’s intellectual insecurities, implying that dissent merely signifies one’s inability to access a greater, higher truth. Don’t criticise misogyny in porn or people will say you’re sexually repressed; don’t criticise it in comedy or they’ll say you’re humourless; don’t criticise it in art or they’ll say you’re stupid. In fact, why not save time and never criticise it anywhere.
– Glosswitch

Boken må vara välskriven, underbart sarkastisk, fylld av överraskningar (kapitel helt utan skiljetecken, kapitel ägnade åt att räkna upp otaliga inköp av hemelektronik, hela kapitel enbart om bl.a. Whitney Houstons musik, oändliga uppräkningar av designermärken osv.) – en spännande och ja, på många plan perfekt satir. Men att kommentarerna om att verket skulle vara misogynistiskt är obefogade? Det köper jag inte. Det går inte att skriva en roman som innehåller explicita mordskildringar om att styckmörda och våldta kvinnor, och försvara sig mot kriktiken med att säga ”men lägg av, det är satiiir”. Ok, men ponera detta: jag skriver en 400-sidors roman om en kvinna som våldtar, torterar och lemlästar vita heterosexuella män mellan Martini-rundorna på baren och modevisningar på Manhattan.
Vad blir jag kallad då?