Litterarum

Jag läser en spännande bok just nu, den är dels thriller, dels teen noir med vänskaper, avundsjuka och rivalitet bland tonårsflickor. 13 minutes heter den, och är skriven av Sarah Pinborough, ett namn ni för övrigt bör lägga på minnet om ni gillar vackert språk, dystopier och att läsa om döden – muntert va? Men de två böcker jag tidigare läst av henne har båda ordet dying eller death i titeln… Men 13 minutes alltså, allt verkar hittills ha löst sig och skurken är bakom lås och bom – men jag ser ju att jag har nästan en tredjedel kvar av boken. Då är det bara att sätta sig bekvämare i soffhörnet och ställa in sig på att här kommer det minsann ännu att hända grejer. Härligt!

Däremot hatar jag när deckare håller på och tjatar om mord och ledtrådar i trehundra sidor, för att polisen sedan pang bom ska komma på vem mördaren är, köra dit i ilfart (ofta ett avsides beläget hus, och såklart väntar polisen inte på förstärkning som han/hon borde utan stövlar in med risk för sitt eget liv) och slutligen fängsla skurken. Allt detta på ungefär sju sidor. Det här är tyvärr ett vanligt förekommande fenomen bland nordiska deckare, och något som för mig brukar dra ner slutbetyget på boken, hur spännande den annars än ha varit, eller hur klurig lösningen slutligen var. Håller därför tummarna för att Pinborogh inte ska sjabbla bort slutet med 13 minutes..!