Litterarum

Det var 90-tal, jag var tonåring och min kompis Daniel kunde inte sluta prata om boken han läste. Den om en yuppie i New York som höll kapitellånga monologer om kläder, lyssnade på dålig musik och sysslade med mord. Jag lånade, läste och fastnade.

Bret Easton Ellis “American Psycho” var en sensation i mitt tonåriga läsande. Något som fullständigt vände upp och ner på hur litteratur kunde kännas. Jag hade ännu inte blivit så där uppslukad av böcker som andra sa att de blev. Visst hade det varit nära med William Gibsons “Neuromancer” men det var “American Psycho” som blev min väg in i läsandet som förändrar ens syn på världen.

I mina post-grungeiga tonår var second hand-butiker det närmaste modevärlden jag hade kommit. Att då läsa en bok där Cerruti, Armani, Ralph Lauren, Valentino, Hermes, Dior och Givenchy hade nästan lika stora roller som huvudpersonen var omvälvande. Tack vare “American Psycho” började jag läsa modetidningar och fick en första förståelse för de kulturella koder som finns i mode, att stil faktiskt kan säga något om vem en människa är eller vill vara.

Idag är det svårt att tänka sig att en roman skulle kunna få lika mycket uppmärksamhet som “American Psycho” fick när den kom 1991. Redan innan lanseringen fick förlaget Simon & Schuster kalla fötter och drog in utgivningen. Till slut var det Vintage Books som gav ut den med följden att både Ellis och hans förläggare blev mordhotade. Boken debatterades i USA:s största nyhetsmedier i månader, feministiska grupper stämplade Ellis som kvinnohatare, bokhandlare vägrade köpa in den och i Australien fick den inte säljas till personer under 18 år.

I delar är “American Psycho” en ohygglig roman. Bret Easton Ellis skriver fram Patrick Batemans bestialiska dåd så isande att jag fortfarande har vissa partier olästa. Det var våldet som fångade mig men det var inblicken in i en annan värld höll mig kvar. Jag fick kliva in i New Yorks jetsetlivet med alla sina restauranger, droger, kläder, sex, och människor. Det var första gången jag förstod att litteratur kan förflytta en i tid och rum utan att det finns en tidsmaskin inskriven.

Intresset för “American Psycho” avtog inte trots att åren gick. År 2000 blev den storfilm med Christian Bale i rollen som Patrick Bateman och 2013 gick den upp som musikal på Broadway där den fortfarande spelas. Dessutom är Patrick Bateman, i Christian Bales tolkning, sedan länge ett återkommande maskeradinslag på Halloweenfester över hela välden och referenser till boken dyker fortfarande upp i populärkulturen.

Med anledning av bokens 25 års jubileum blev Bret Easton Ellis intervjuad av Rolling Stone Magazine och skrev själv i Town & Country om bokens fortsatta liv och Patrick Batemans popularitet. Där berättar han om sin förvåning över att den exprimentroman han en gång skrev fortfarande är aktuell. Han berättar också att Patrick Bateman var hans försök att skapa en person av allt det han ansåg var fel i det Reagan-genomsyrade 80-talet, att Patrick Bateman är den yttersta konsekvensen av den amerikanska drömmen. I dagens New York ser han ett “American Psycho” på steroider. En stad där privatjet är den nya bilden, miljonhyror en verklighet och utöver det har den nya tekniken gjort oss alla till narcissister.

Vi stannar kvar i den tanken ett tag. Tänk om det faktiskt är så att några av de mest extrema dragen hos “American Psycho” nu är allmänt accepterade? Att de personer vi blir genom Instagram, Facebook och Tinder har sin grund i samma narcissism som byggde Patrick Bateman?

Den konst som är kontroversiell i sin egna samtid brukar med tiden bli accepterad. Om det är narcissismen i “American Psycho” som har blivit mainstream så är det kanske bara tidsandan som kommit ikapp ännu en bok. Men om det är Patrick Batemans förakt för svaghet som normaliseras, då har vi fått problem på riktigt.
 
 
 
PS. Daniel och jag bildade en gång i tiden ett band som vi döpte till The Batemans.