Litterarum

Bara en kram
Henrik Bromander
Atlas

I och med #MeToo är det som att Henrik Bromanders nya roman har förvandlats till dokusåpa. Det Mediesverige som nu gnuggar sig nyvaket i ögonen är som hämtat ur Bara en kram. Insikten att det faktiskt inte går att somna om är plågsam att se. För precis som huvudpersonen i Bromanders berättelse verkar många mediemän nu önska att allt bara var en mardröm och att det går bra att återvända till sömnen.

Precis som tidigare berättar Bromander om uppgång och fall. Fast nu handlar det om en annan typ av uppgång och ett annat typ av fall. För när de tidigare berättelserna har utspelat sig i skymundan så sker det nu inför allas ögon. Småstad byts mot storstad och anonymitet byts mot media. Dessutom träder hyckleriet fram ännu starkare än tidigare. Från den oskyldiga inledningen och ända fram till det mörka slutet.

Koppling till de tidigare två romanerna finns också i huvudkaraktärens namn. Johan och Joel får nu sällskap av Jens. Vanliga namn på till synes vanliga killar. Vanlighetens svar på 70- och 80-talets y-namn om en så vill. Om Bromander har velat leka med det stigma som omgav dessa namn vet jag inget om. Men när hans skildringar av krisande manlighet kläs i de allra vanligast av namn känns det i alla fall som en påminnelse. Som att vi inte får glömma bort att det handlar om oss och inte om ”dom”.

Allt börjar med en upphittade dator. På den finns två mappar. Den ena är en dagbok och den andra är ett bokmanus. Jens Svanström, som den borttappade datorn tillhör, har skrivit båda. Vi, läsaren, börjar läsa. Vi blandar dagboken med manuset och sakta, sakta börjar de båda flyta ihop.

Jens Svanström, från Borås men boende i Göteborg, hankar sig fram genom att skriva krönikor för en nöjestidning. På 90-talet hade vi sagt att Jens hade koll men under det 10-tal, då boken utspelas, blir han en hipster. Jens har rätt åsikter och är på rätt plats vid rätt tillfälle för att lyckas bli en snackis. Hans feministiskt anstrukna krönikor blir virala framgångar och Jens börjar röra sig uppåt i mediehierarkin. Allt det han har drömt om verkar plötsligt vara möjligt. Men samtidigt som Jens kändisskap växer börjar bilden av den rättrådige feministen långsamt att krackelera. Bromander ger sig denna gång helt enkelt på den så kallade kulturmannen. Den moderna, genusmedvetna kulturmannen vars självförtroende allt för lätt verkar leda raka vägen mot ren och skär misogyni.

Det har varit med skräckblandad förtjusning jag har läst trilogins två tidigare romaner. Förtjust för att de har behandlat ämnen som fascinerar mig (bodybuilding och näthat) och med skräck för sina tågolycks-kvaliteter. Som läsare vet du redan från början att det kommer gå åt helvete men du vet inte hur och det är absolut omöjligt att sluta läsa. Bara en kram fungerar på samma sätt men denna gång har jag själv större kunskap om miljöerna.

Samtidigt som det är roligt att kunna bocka av de klubbar, restauranger, band och personer som myllrar förbi på sidorna kommer berättelsen också obehagligt nära. Inte som i att “det kunde ha varit jag” utan som i att ”jag var också var där”. För Bromander är skicklig med detaljerna. Han använder sina ämneskunskaper till att fördjupa sina berättelser och karaktärer. Som läsare blir du en del av en världar du aldrig har varit nära och du tycker dig till och med förstå varför karaktärerna handlar som de gör. Det är mycket skickligt.

Henrik Bromander är nu klar med sin trilogi om manlighet, men jag kan inte tänka mig att han är klar med manligheten. Eller rättare sagt, jag hoppas att han inte är det. För få författare har lika skickligt som honom lyckats visa upp våra absolut sämsta sidor och dess mekanismer. Med till synes lätt hand och intresserad blick gräver han där det är som mörkast och gör som ondast. Vi behöver flera romaner som Bromanders. Berättelser som inte stryker medhårs utan som tvingar oss att titta på oss själva och fundera kring vilka liv vi vill leva och vilka medmänniskor vi vill vara.