Litterarum

(Bild från Allehanda.)

Nu har jag läst två av årets Augustnominerade skönlitterära böcker och jag kan säga att jag känner mig ganska stolt. Eftersom jag oftast läser på engelska händer det sällan att jag läst de nominerade böckerna innan de blivit nominerade. Snarare läser jag vinnaren, kanske några år efteråt, eller så läser jag dem inte alls. Med tanke på att jag vill utöka mitt läsande på svenska är det väl alltid bra att börja med litteratur som utmärks på något sätt, till exempel med en nominering i en prestigefylld tävling.

”Just nu är jag här” är Isabelle Ståhls debutroman. Boken handlar om Elise som lever i ett så väldigt aktuellt Stockholm att boken om två år kommer kännas gammal. Det är Tinder och Donald Trump och människor som bara stirrar in i sina telefoner. Elise studerar konst, jobbar sporadiskt och träffar män, nya varje vecka. Sedan träffar hon Victor.

Trots att jag kan förstå varför den är nominerad kan jag samtidigt inte det. Visst, den har ett mestadels fint språk som är enkelt på ett liksom avskalat sätt. Det består mycket av korta och koncisa reflektioner av omvärlden och cyniska kommentarer om livet självt. Det är inte onödigt överdådigt eller målande och är lätt att greppa. Många älskar den här boken just på grund av språket, för att Ståhl med så enkla medel kan förklara en hopplös och stagnerad tillvaro.

Men det är just det, så olidligt hopplöst. Boken är deppig, definitivt, och det är absolut inget fel med att skriva deppiga böcker. Men för mig var boken deppig på ett ältande sätt som aldrig förde historien framåt. Den stampade på stället. Jag fick inget grepp om karaktärerna och brydde mig mot slutet (som också kändes förhastat och ogenomtänkt) inte om någon av dem. Skildringarna av nutid och av Stockholm kändes platta och enbart kritiska, vilket kanske var meningen men som endast gav en bitter smak i munnen. Det fanns liksom inget motstånd, ingen konflikt.

Boken innehåller upprepningar av meningar som kunnat vara slagkraftiga om de bara yttrats en gång, men nu bara blir klichéer. Vissa meningar huvudpersonen säger är så otroligt banala och pretentiösa att jag aldrig kan föreställa mig dem sägas i en verklig dialog. Handlingen går i cirklar och ingenting händer förutom att huvudpersonen rör sig omkring i Stockholm, träffar folk ibland och festar då och då. Däremellan är det existentiell ångest, till och med när hon träffar kärleken. Många kapitel eller stycken slutar med att huvudpersonen tar en Stilnoct och somnar. Varför är det så många böcker nuförtiden som måste innehålla alkohol eller knark som någon slags utfyllnad? Som om det att folk blir fulla eller höga kan ersätta en faktiskt röd tråd?

Nu är jag ju en sådan som föredrar böcker som följer en tydlig kurva. Det ska finnas en presentation av karaktärer, en vändpunkt, fängslande handling, en höjdpunkt och en avtoning innan boken tar slut på ett stilfullt och genomtänkt sätt. Alla mina favoritböcker följer denna kurva, mer eller mindre till punkt och pricka. Kan inte komma på en enda bok jag faktiskt älskar som främst består av reflektioner kring livet och varat. Kanske ”A Little Life”, men den innehåller också väldigt mycket handling som för boken framåt. Och givetvis kan en bok inte leva på enbart en spännande handling; språket, karaktärerna och övrig stämning spelar också in på vad jag tycker om en bok.

För att dra en ytterligare parallell till ”A Little Life” lyckas Yanagihara skriva om ångestfyllda ämnen och faktiskt beröra mig, inte få mig att himla med ögonen. Det kändes som om Ståhls bok bara skrapade på ytan, den beskrev hur otroligt illa allting var och hur tillvaron kändes meningslös, men det stannade bara där och utvecklades inte.

Många älskar Ståhls bok också för att den representerar kvinnlig ensamhet och depression, vilket mycket väl kan vara en orsak till att den är nominerad. Men jag undrar varför en bok om kvinnlig ensamhet måste handla till såpass stor del om män?