En blogg om böcker

Betraktelser

Det vi känner igen

21 Oct , 2017, 10.00 zacfors

 

Litterarum gästas återigen av vår favoritbibliotekarie Anna-Karin Ratcovich och denna gång funderar hon kring nostalgins plats i våra kulturella liv.

För en tid sedan skulle jag gå på en konsert. Ett gothigt och synthigt rockband vars storhetstid var på 90-talet. Bandet har inte släppt några nya skivor sedan den tiden, men turnerar fortfarande flitigt och publiken är lojal. Alltid utsålt på alla arenor. Min kompis som jag skulle gå med berättade att när hon sagt till en kollega att hon skulle på konserten så hade kollegan frågat varför det ens fanns någon poäng med att gå om de ändå inte släppt nytt på så länge, varpå min kompis svarade: ”Men det är väl precis det en vill?” Och precis så är det ju.

Jag kan direkt komma på flera konserter där jag stått och genomlidit nyare låtar fast jag egentligen vill höra gamla hits. Minst en Depeche Mode-konsert i Scandinavium, definitivt en i Globen och helt säkert en på Arvikafestivalen. När jag tänker efter är det nog alla utom Singles-turnén 1998. Samma sak med Kent. Minns framförallt en konsert i Oslo när de precis släppt Vapen & Ammunition som var en av deras skivor som jag inte riktigt älskade från allra första lyssningen, men mannen i publiken som frågade om de spelat ”alla” nu tyckte nog tvärtom. Var också på en minnesvärd konsert med Ash i Berlin där de spelade 28 extranummer, svårt att inte bli lätt blasé då.

Den här tendensen måste ju även gälla för film och litteratur, tänker jag. Tänk att du läser en riktigt bra debutbok av en ny författare. När det är dags för andra boken är det ju väldigt lätt, nästan oundvikligt, att dra paralleller till den första boken. Det ska vara ganska lika, men det får absolut inte vara för likt. Hur många riktigt bra, och en hel del riktigt dåliga också, böcker har inte filmatiserats med stor framgång? Och t.ex. Shakespears pjäser spelas fortfarande på teatrar över hela världen och har både filmats, skrivits om, inspirerats av och plagierats in absurdum.

Vi vill uppenbarligen känna igen oss, det ska vara bekant. Jag har själv läst flera böcker som jag valt enbart för att de utspelar sig i en stad som jag bott i, levt i eller kanske bara besökt. Allt för att kunna nicka igenkännande när en gatuadress jag bott på (Berlin på åtta kapitel av Vallgren), ett torg jag knappt såg för alla turister (alla böcker som utspelar sig i Rom) eller en arbetsplats jag jobbat på (Kristina Appelqvists deckare om Skövde) nämns. Plötsligt känner en sig helt i symbios med författaren.

Så här är det nog i livet, och också i döden ibland. Jag hade en väldigt kär släkting som gick bort i förtid för sex år sedan. Jag brukade hälsa på henne söder om söder varje gång jag var i Stockholm av någon anledning. Det gör jag fortfarande. Jag tar tunnelbanan söderut på gröna linjen. Skillnaden nu är att jag åker till hållplatsen Skogskyrkogården och lägger en blomma på graven, istället för att åka till hållplats Blåsut och ge henne en blomma personligen. Det är alltid en märklig känsla att sitta där på tunnelbanan och se de bekanta husen, samma då som
nu. Både märkligt och ganska fint på samma gång.

Jag läste nyligen Curtis Sittenfeld fina hyllning till Janes Austens Stolthet & fördom som har titeln Sanning & skvaller. I hennes version har handlingen flyttats från södra England till Cincinnati i USA och tidsperioden har ändrats från sent 1700-tal till nutid. Elizabeth Bennet är i Sittenfelds version en framgångsrik skribent för ett livsstilsmagasin och bor i New York med sin syster Jane, som är yogalärare. Alla namnen är samma, men alla karaktärer har fått uppdaterade personligheter. Samtidigt har hon dock lyckats hålla kvar det som gjorde varje person speciell i originalet. De allra viktigaste intrigbärande händelserna är liknande, men även uppdaterade på ett smart sätt.

Från första början är det tydligt att läsaren bjuds på exakt samma resa men i en roligare, fräschare och modernare tappning. Författaren får direkt något med boken som gör den intressant, och läsaren slipper lägga tid och energi på att läsa en helt ny historia. Som att slippa lyssna på sex-sju låtar från ett nytt album, när det egentligen bara är Enjoy the silence en vill höra.

av Anna-Karin Ratcovich

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *