Litterarum

Som att ligga i ett tomt badkar
Mattias Jeschko-Edberg
Sapeur förlag

Vad är en roman? Frågan känns kanske onödig, vi vet ju alla vad en roman är. Eller gör vi verkligen det? För några veckor sedan ställde jag frågan till ett ytterst bildat och litterärt bevandrat sällskap men inte ens då tycktes svaret självklart. För vad krävs egentligen för att något ska anses vara en roman och vad krävs för att vi ska tvivla på att så är fallet?

Mattias Jeschko-Edberg nya verk handlar om två gamla vänner från Skåne, Camilla och Alzbeta, som av en slump springer ihop med varandra i ett snabbköp på Teneriffa. Överrumplade, glada men också något generade inser de att livet har snurrat på, att de borde ha hört av sig även om det kanske finns flera goda skäl till att det inte har blivit så. Båda befinner sig på ön utan andra än sig själva att ta hänsyn till så varför inte umgås lite precis som förr? Eller i alla fall uppdatera varandra om det som har blivit? De börjar träffas men snart visar det sig det inte går att hålla en sval distans som båda nog hade önskat. Livets fernissa är tunnare än väntat och så befinner vi oss mitt inne i ett sårigt drama om nuet, uppväxten, åldrande, livets mening och meningslöshet.

Så varför fundera över vad som är en roman och inte? Om vi med roman menar en litterär berättelse som har en början, en mitt och ett slut, baseras på en intrig samt har huvudpersoner så ja, då är Som att ligga i ett tomt badkar absolut en roman precis som förlaget skriver. Men benämningen skaver. Läsupplevelsen känns inte roman, utan som ett manus för teater eller kortfilm. Nästan hela boken är skriven i dialogform där varje stycke inleds med namnet på den som säger något. Och varje kapitel inleds kursiverat med en beskrivning av var vi befinner oss inför att nästa omgång dialog ska börja.

Manusupplägget med scenbeskrivningar och namn gör att fokuset skoningslöst hamnar just där, på dialogen. Och dialog är svårt, kanske något av det svåraste som går att skriva. Att som författare helt basera en roman kring samtalet är minst sagt modigt. Glädjande nog klarar Mattias Jeschko-Edberg det med bravur. När en längre text barskrapas så hårt som den görs här finns det inget att gömma sig bakom, likt poesi måste allt sitta för att inte falla. Och nästan allt sitter, det är mycket skickligt.

Camillas medelklassångest och Alzbetas relation till sin mor skildras genom det ofiltrerade samtal som endast kan uppstå mellan människor som en gång har varit väldigt nära varandra men sedan tappat kontakten. Tilliten finns fortfarande där men behovet av att vara snäll har försvunnit. Att låta hela berättelsen vara dialog, befriad från berättarröst, tar bort alla tolkningar. Bara två personer som säger exakt just det de vill och kan säga samt undanhåller och vrider det som är för svårt. Resten får fyllas i av oss som läser.

Det som inte helt fungerar är inledningen. Utan att säga för mycket så förstår jag faktiskt inte varför den texten får så mycket utrymme. Kanske är det manuset som spökar igen. För som inledning på en film som sedan ska knytas ihop i slutet kan jag förstå den men som litterärt intro behövs mer kopplingar in i huvudberättelsen. Det är fullt möjligt att jag har missat något vitalt och där med inte förstår men som jag läser inledningen nu så är den närmast överflödig.

Vad jag hoppas på är att något teatersällskap eller kortfilmsmakare ska få tag i boken. Det var länge sedan jag läste något så visuellt som skulle göra sig så perfekt för scen eller skärm. Dialogen som redan på papper är stark skulle, framförallt på en teaterscen, fullkomligt explodera. Och som film skulle allt kunna bli otroligt vackert. Teneriffa off-season är en utmärkt plats för långsam trasighet.