Litterarum

Bild från Pretty Geekery.

Om man hängt en del på Tumblr (ett slags bloggforum i bildformat) har man säkert kommit över ett och annat poetiskt citat, kanske tillsammans med en sepiatonad bild på en ensam tjej vid ett fönster, vissnande blommor, två nakna händer på ett skrynkligt lakan. Meningar som svider vid rätt tidpunkt, korta dikter bestående av två till fyra strofer, skrivna direkt ner på datorskärmen i ett försök att förmedla känsla. ”Tumblr poetry” kallas detta och tilltalar väl främst en viss målgrupp av unga kvinnor.

De flesta dikter stannar kvar på Tumblr och får nöja sig med upp till några tusen re-bloggningar. Men andra hittar vägen fram till utgiven bok. Allt fler dikter och poesisamlingar som ges ut av unga författare idag påminner starkt om dessa dikter som cirkulerar på Tumblr. Det är mycket empowering, kvinnlig vänskap och feminism, men också trasighet, depression och död. Jag har läst en diktsamling av Amanda Lovelace, och varje dikt i denna samling är som tagen från Tumblr.

she begins
tearing
the pages
from the spines
of her favorite
books
& frantically
stuffs wads of words
into her mouth,
praying it’s true
that you become
what you eat
while she sucks
the flavor of ink from
her blackened fingertips.

The Princess Saves Herself in This One följer en röd tråd: den unga, ätstörda, mobbade flickan, vars mamma behandlar henne dåligt, som växer upp och möter män efter män som lämnar henne. Hon upplever saknad, sorg och depression och sedan, till slut, växer hon till en stark individ, inte minst tack vare litteraturen. Berättad i fyra delar – the princess, the damsel, the queen och you, undersöker Lovelace teman som döden, flickskap och kärlek. Det är självömkan och styrka om vartannat.

once upon
a time,
the princess
rose from the ashes
her dragon lovers
made of her
&
crowned
herself
the
motherfucking
queen of
herself.
– how’s that for happily ever after?

Dikterna är ingalunda långa. Hela boken består främst av meningar som huggits av efter varje ord så de ser ut som en fin dikt på pappret, men i verkligheten är bara just det: en fin mening. Det finns vissa formuleringar som är rätt vackra (t.ex. den första dikten jag citerat) och passar säkerligen ypperligt på en Tumblr-blogg, men de flesta ”dikterna” i boken är så otroligt klichéartade att de istället för att beröra mig som läsare faller platt och patetiskt.

Det är, måste jag säga, otroligt irriterande att
läsa
en bok
som är
skriven
på det här
sättet.

Jag har tidigare påpekat att jag inte är särskilt kunnig när det gäller poesi, men så mycket kan jag ändå tycka att det inte räcker med att trycka enter efter nästan varje ord. Det skulle kunna godkännas ifall dikterna inte var så plågsamt övertydliga allt för ofta. Tyvärr räcker heller inte de feministiska insikterna och inkluderingen av allt från transpersoners rättigheter till våldtäktskultur för att övertyga mig; snarare får detta diktsamlingen att kännas ännu mer påklistrad. Som att man genom inklusion försöker höja värdet på en medelmåttlig produkt. Dessutom är det som om boken talar emot sig själv: den påpekar dels att prinsessan inte behöver någon prins för att leva ett lyckligt liv, men hela den sista delen i boken är tillägnad åt den lyckliga, tvåsamma kärleken. Något av en dubbelmoral här.

Med detta sagt kan diktsamlingen säkert tilltala en yngre generation som upplever sådant som författaren skriver om, och finna tröst i hennes ord.

i hope you
treat her better
than you
ever
treated me. 
– you can have my forgiveness, but you
can’t
have me

–

maybe
i find it
so hard to
believe in
heaven
because
i don’t know
if there
will be
poetry
there
– legitimate concerns of a mortal.

Förhoppningsvis inte av denna sortens poesi. Tyvärr.