Litterarum

Jag läste ut Eva Frantz nya deckare Blå villan häromveckan (Pia Ingströms positiva recension för HBL hittar ni här). Den utspelar sig i en icke-namngiven småstad någonstans i Nyland och handlar om en bloggare som hittas nedslagen och medvetslös i sitt vackra hem. Men det var inte handlingen jag tänkte skriva om, utan bara en småsak jag kom att tänka på. Nämligen att alla namn i hela boken är fullständigt svenskspråkiga, förutom en bifigur som skymtar förbi och som är lite väl förtjust i alkohol, just han får sedan ett finskt namn (!)… Det fungerar problemfritt i Blå villan, och är garanterat ett medvetet drag av författaren. Och visst finns det orter i Finland där majoriteten av invånarna är svenskspråkiga. Det känns bara ovant för mig, ett barn av huvudstadsregionen, där minst en tredjedel av klasskamraternas efternamn var finskspråkiga. I mitt plöjande av den finlandssvenska utgivningen i år läste jag även Kjell Westös nya roman Den svavelgula himlen, och där förekommer som vanligt både finska och svenska namn. Men så är han ju också en stor skildrare av just Helsingfors. Nu minns jag inte, vad heter karaktärerna i exempelvis Karin Erlandssons böcker, där miljön är utpräglat (svensk)österbottnisk?

Ingen större grej det här alltså, och absolut inget som påverkar min åsikt om boken varken hit eller dit, men ändå något jag kom att tänka på. Och förvisso; inom fiktionen får man ta sig lite friheter också.