Litterarum

Debutboken är alltid speciell, inte minst för författaren själv. En av höstens böcker är debuten Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen, vars resa man fått följa på hennes blogg kuggeskriver. Lite mer än fyra år tog det, men nu är debuten här.

Boken handlar om 25-åriga Erika som efter ett uppbrott reser (eller flyr hon?) till Ecuador. Men resan blir inte riktigt som hon tänkt sig, och frågorna hon bar på innan hon åkte iväg kanske inte får de svar hon hoppats.

Boken är lättläst, men inte banal – något som jag ser som positivt. Den kan mycket väl tilltala personer som inte läser så ofta, men som ändå vill ta del av en historia som är unik i sitt slag. Böcker om att hitta sig själv finns det gott om, javisst, men personligen kunde jag åtminstone inte komma på en enda annan finlandssvensk roman för unga vuxna som utspelar sig i ett land såpass långt borta, och framför allt inte med en kvinna i huvudrollen.

Ecuador målas med färger, smaker och känslor. Det är öl och empanadas, hetta och svett, dans, hångel och sex. Jag tycker mycket om Ingrid och ville flera gånger att hon skulle ruska Erika om axlarna och be henne slappna av, jag himlar med ögonen åt smöriga Juan och hoppas på att få veta mer om Jaques (för att sedan irritera mig en del på honom också).

En scen mot mitten av boken (när Erika besöker en strandfestival) gick lite för snabbt förbi och lämnade inte riktigt det intryck det kunde ha gjort. Ett specifikt möte hade fått ta lite mer utrymme så att den påföljande ångesten blivit mer påtaglig också för läsaren. Överlag kändes en viss relation onödigt krånglig och verkade mest bestå av missförstånd. Detta tedde sig ömsom verklighetstroget, ömsom svävande på gränsen till överdrift och tog lite för mycket fokus.

En del av upprepningarna hade också kunnat slopas. En stor del av Erikas tankar och rädslor skrevs ut nästan lite för tydligt. Det repetitiva ältandet kunde ha fått handla om något annat – jag hade gärna läst mer ingående om Galápagos, till exempel. Men slutet knyter ihop berättelsen på ett bra sätt, och det sista kapitlet bjuder på fin läsning.

Ibland kändes Erika yngre än 25, och jag funderade ibland om hon borde ha varit 18 istället och precis klar med gymnasiet. Men sen tänkte jag på mig själv som 25. Jag visste i princip vad jag ville studera och gjorde det också, men samtidigt kände jag mig så otroligt vilse. Jag hade precis träffat en person jag blivit blixtförälskad i – just som jag bestämt mig för att flytta från Finland och leva singelliv. Idag är vi sambo och jag är oerhört glad att distansförhållandet är över.

För Erika var det tvärtom – ett uppbrott som gjorde att hon flög iväg till andra sidan jorden. 25 behöver med andra ord inte alls betyda vuxen och ”färdig”. Och detta är ett väldigt viktigt budskap att delge ungdomar.