Litterarum

Jag läste ett väldigt intressant inlägg skrivet av Johanna Lindbäck på Bokhora. Johanna är själv lärare, (ungdoms)författare (gillar inte riktigt det epitetet, författare som författare ju, men i det här sammanhanget har det relevans) och var även läsambassadör i Sverige för några år sedan. Johanna höll alltså på att läsa The Lie Tree/Lögnernas träd av Frances Hardinge – en väldigt bra bok, för övrigt – och konstaterade att den trots att den klassades som ungdomsbok inte alls var särskilt lättläst. Långsam upptakt, fyllig, är ord hon använder. Lindbäck beskriver glädjen i att läsa en sådan bok, och vikten av att påminnas av det över huvudtaget finns den här sortens böcker. Att allt inte behöver vara dystopier eller sport, med spänning från första sidan.

Det är naturligtvis viktigt att alla barn lär sig läsa, skaffar sig läsförståelse. Att man försöker få med så många som möjligt in i läsglädjens värld. Och då måste man börja där ribban är låg, för att inte skrämma bort de redan skeptiska. Men man får inte heller glömma bort de där som redan älskar läsandet, som får finna sig i att i grupp läsa för dem onödigt enkla böcker, de som liksom får hänga på av bara farten för att de redan kan, för att de inte kräver uppmärksamhet och hjälp.

Jag tänker på mig själv som barn, som visserligen fick tillstånd att låna fler böcker än mina klasskamrater i skolbiblioteket, men som också hade älskat att få tips som tilltalade mig som läsare. Inte bara den stora massan, med de motvilliga läsarna på släp. Utan den gryende boknörden, ivraren, frossaren.