Litterarum

Lunchdikter
Frank O’Hara
Rámus.


Att läsa Lunchdikter är lite som att se en film från New Yorks guldålder. Ni vet den där gyllene eran i ett obestämt 50- 60-tal då New York var som mest New York. Eller när USA var som mest USA för den delen. Staden pulserar, människorna är snygga och livet är fullt av möjligheter.

O’Haras poesi är snabb. Ögonblicksskildringar av staden och dess miljöer blinkar förbi. Han är, som översättaren Jonas Brun så pricksäkert uttrycker det i bokens utmärkta efterord, en mycket urban poet. Taxibilar, husfasader, gator, byggställningar. Allt skildrat med en närmast förälskad blick.

O’Hara räknas till den skara poeter som var med och ändrade den amerikanska poesin i grunden. Bort från det stela akademiska manéret och framåt mot något betydligt friare. Och fritt är det. Hans dikter har känslan av att de sällan eller aldrig redigerades. Vilket inte är långt ifrån sanningen då de ofta skrevs under en lunchrast och sedan blev liggandes. Där av diktsamlingens namn. Dessutom var han omvittnat slarvig med det han skrev. Inte allt för sällan försvann hans papper. Några av dikterna har endast räddats till eftervärlden genom att hans vänner skrev av dem innan han själv tappade bort dem.

Men friheten ligger inte bara i dikternas kanske någon nonchalanta tillkomst utan även i hur de är skrivna. Vardagliga händelser ställs mot extraordinära, som i den närmast dokumentära dikten Dagen då Lady dog om Billie Holidays död.

och vid det här laget svettas jag mycket och tänker
på när jag lutade mig mot dörren inne på 5 SPOT
medan hon viskade en sång till Mal Waldron vid
tangenterna och alla andra och jag slutade andas

O’Haras dikter är ofta tunga av referenser som förmodligen redan då de begav sig var exkluderande. Nu är det lite som att titta på en gammal journalfilm. Referenserna uppmuntrar till att leta i historien efter de personer och platser som rusar förbi. Glädjande nog har Jonas Brun redan hjälpt oss med detta och i bokens avslutande noter finns förklaringar till det mesta i dikterna. En något kanske överambitiös detalj men ack så roligt för oss som gillar name-dropping.

Trots referenser som inte längre är aktuella känns dikterna fortfarande modernt till sin form. Att det har gått över 50 år sedan boken först gavs ut märks med andra ord inte mycket av.

Frank O’Hara dog i en bilolycka endast 40 år gammal. Då hade han get ut sju diktsamlingar. Det är utomordentligt tråkigt att vi aldrig kommer att få reda på vilka vägar hans författarskap hade tagit om han hade fått leva vidare. Något säger mig att hans lekfullhet hade tagit honom mycket långt.