Litterarum

Mellan öarna i de långa sunden
Jonas Modig
Norstedts

Jonas Modig debuterade i slutet av 60-talet med diktsamlingen En sorts fattning sedan skulle det dröja ända fram till 2007 innan uppföljaren kom. Där emellan gjorde han sig en karriär inom förlagsvärden. Hans återkomst till skrivandet skedde med diktsamlingen Annandagar. En bearbetning av sorgen efter hans son som dog i tsunamin några år tidigare. Och sedan dess har han fortsatt, ungefär en ny samling vart annat år har det blivit. Något vi borde vara tacksamma för.

Mellan öarna i de långa sunden är till stor delar ett centrallyriskt verk uppdelat på tio delar. Alla olika men sammanhållna av Modigs sätt att uttrycka sig på. Mjukt och lite undflyende men aldrig oprecist. Han uttrycker sig med lätthet men utan att bli pladdrig. Aldrig pladdrig. Men underfundigt rolig i både val av ämnen och sättet han skriver på. Lättläst och eftertänksamt om en så vill.

Den första diktens inledning är på ett sätt en innehållsdeklaration för hela diktsamlingen. Små blessyrer, förskjutningar / av fokus, fininställningar / som knappast registreras. Det är på många sätt en bra beskrivning av det som komma skall. Ett fokus som zoomar in något, betraktar det, något för andra så obetydligt att det kanske aldrig hade registrerats utan Modigs blick. Hans blick är ofta riktad mot naturen men även mot det egna livet och tiden som går. Nostalgiskt och melankoliskt. I en av samlingens absolut bästa dikter funderar han kring vad som hände med alla de som försvann ur ens liv, Modig kallar dem de tidigt bortresta.

Var gömmer sig de tidigt bortresta,
som lämnade adresser och blev tysta.
Var är de, vart tog alla vägen
som bytte namn och bostadsort,
som bleknade i minnet, övergavs
av tiden eller samhället eller bara
gled in i stilla obestämda liv,
lätt sammanfattade i nekrologer.

Det är också prydlig dikt. Oftast en dikt per sida. Rak vänsterkant och varje dikt avslutas med en punkt. Allt fokus ligger på textens innehåll, formen understödjer läsandet utan att själv bli en del av berättandet. Enkelhet i formen precis som innehållet.

Mellan öarna i de långa sunden handlar mycket om naturen och vårt förhållande till den. Det finns ett efteråt, där vi är idag, som om vi ska tro dikterna, antagligen var ett misstag. Det var aldrig meningen att vi skulle komma dit vi är idag. Vi kunde inte hålla oss, vi var helt enkelt tvungna att exploatera allt. Idag skulle det nog kallas ekopoesi men det känns inte som att Modig bryr sig nämnvärt. Snarare skriver han utifrån någon slags humanism, en varm tro på människan även om det ser mörkt ut just nu.