En blogg om böcker

Recensioner,Romaner

Nu – Maxim Grigoriev

20 Feb , 2017, 10.00 zacfors

 

Nu
Maxim Grigoriev
Albert Bonniers Förlag

När jag läste Maxim Grigorievs debut Städer blev jag förälskad. Allt jag älskade hade på något mystiskt sätt kommit ihop sig i ett knippe noveller. Tillsammans utgjorde de en bok som var något av det bästa jag hade läst av en svensk författare.

Debutens verkliga styrka ligger i hur Grigoriev, genom novellernas människor, lyckas porträttera europeiska städers innersta väsen. Han fångar deras karaktärsdrag, ger dem djup och personlighet på ett sätt som är ytterst ovanligt. Det går förmodligen alldeles utmärkt att läsa den som ett andligt komplement till Bobbo Karlssons Urban safari-böcker. Vars stadsporträtt också bryter sig in under skalet på våra mesta storstäder.

I Nu befinner sig Grigoriev fortfarande i staden men rollerna är närmast spegelvända. Om personer tidigare användes för att ge städer personligheter är det nu Berlin och Paris som ger huvudpersonen Herman karaktär. På ytan är Nu en rätt klichéfylld berättelse. En ung man flyttade till Berlin för att studerat filosofi men drar nu mest runt på gatorna och grubblar över livets futtighet. Banalt är ett passande ord. Men det intressanta är hur det banala undviks. Grigoriev hånar aldrig sin huvudperson utan tar hans livsleda på största allvar. Där i ligger också romanens storhet. Sårbarhet och de stora livsfrågorna behandlas utan ironi. Inte helt olikt det som blev Kents kännetecken under en hel karriär. Därmed inte sagt att allt är gravallvarligt. Grigoriev är tillräckligt skicklig för att förstå att Herman i all sin självupptagenhet är komisk. Han gör bara ingen poäng av det.

I mångt och mycket är Herman en rätt så osympatisk person. Han är någon som känner sig förfördelad trots att han har möjligheter de flesta bara kan drömma om. Men mitt i all självömkan finns det där som är svårt att bortse ifrån. Att känna sig vilsen och att vara ensam. Ensamheten är grunden för mycket av Nu och den är direkt smärtsam. Hermans längtan efter närhet och vänskap skildras av Grigoriev på ett sätt de flesta av oss kan känna igen sig i. Vi är alla rädda för att bli kvar när alla andra har gått hem.

I Städer visade Grigoriev hur enormt skicklig han var på att beskriva tid som går. Långsamheten var genomgående i nästan samtliga noveller och den återfinns även i Nu. Detaljer lyftas fram och gör hans bilder av bakgårdar, regniga gathörn och fönsterutsikter till något som fryser tiden. Allt står still trots att gatubilden lever. Med gråskalor målar han som få andra romantiska tavlor av europeiska städers ickeplatser. Den regniga långsamhetens mästare.

Tyvärr är det också där Nu tappar mig. Herman blir aldrig mer intressant än de gator han går på och hans grubblerier kan inte mäta sig med de barer och caféer han besöker. Beskrivningarna av miljöerna förblir behållningen med romanen. För hur mycket berättelsen än kämpar med att göra Herman intressant så kan han aldrig konkurrera med staden.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *