En blogg om böcker

Recensioner,Unga vuxna

Recension: Allt som blir kvar

15 Nov , 2016, 10.00 Julia

 

När jag läste Sandra Beijers debutroman ”Det handlar om dig” för några år sedan blev jag positivt överraskad. En berättarröst utan namn som tilltalar ett du, också utan namn. Den första kärleken som tar en med storm, och kanske även är obeskrivligt smärtsam ibland.

När jag säger att jag blev överraskad är det inte för att jag inte trodde Beijer kunde skriva bra – det vet jag att hon kan. Har följt hennes blogg sen 2008 och läst en del krönikor och andra texter. Men innan debuten gavs ut hade jag ändå en känsla av att jag inte skulle tycka om hennes roman, men det gjorde jag.

20161114_202452

 

Tyvärr kan jag inte säga samma om hennes andra bok. I ”Allt som blir kvar” är temat återigen kärlek, denna gång en kärlek som tar slut. Boken börjar med att Matilda ringer sin vän Miron för att berätta att hennes pojkvän Oliver gjort slut. Och det gör ont. Så ont att hon tillbringar den återstående delen av boken i total dekadens: mycket alkohol, kedjerökning, knark och att springa över motorvägar, alltid i sällskap av Miron och Simon, en kille som hänger med av någon anledning jag inte riktigt förstår.

Det känns som att Beijer försökt skapa något som liknar filmen ”The Dreamers”, eller kanske ”On the Road”, där en tjej har ett inte så konventionellt förhållande med två killar. Drömmigt, urartat, helt i nuet och utan konsekvenstänkande. Matilda, Miron och Simon ingår i en egen slags pakt som ingen utomstående får komma in i. Men som läsare vill jag inte ens vara i närheten av dem.

Huvudpersonen Matilda känns något platt, hon tar sällan egna initiativ och tilltalar folk mest med nickningar eller huvudskakningar, medan Miron är en typisk hipster-emo som lever en dag i sänder.

20161114_202529

Det gör ont att bli lämnad, helt helvetiskt ont. Men jag blir mest förvirrad av Matildas beteende som är så olikt mitt eget när jag fått hjärtat krossat: förutom när hon går en gata fram och tillbaka åtta gånger för att hon hört att Oliver kanske befinner sig där. Då känns det, då ser jag hur mycket hon saknar och vill ha honom tillbaka. Men för det mesta känns det som om hon inte vet, tja, något alls. Vad hon vill göra, vem hon vill vara med, vem hon vill imponera på.

Utöver detta är det positivt att känna till Stockholm när man läser. Gator och platser nämns ideligen, nästan lika ofta som en ny alkoholsort eller cigarett. Det där med allt drickande och rökande skaver också lite. Jag vill absolut inte säga att det är fel att skriva om ungdomar som gör sådant. Men där detta i första boken kändes som ett sätt att göra karaktärerna mer verklighetstrogna (för ja, unga människor dricker och röker friskt, vad vi än vill tro) så känns detta i den här boken mest som utfyllnad, i brist på annat som skulle kunna hända.

Det känns som att vi ska tro på att Matilda är ledsen för att det är slut bara för att det står så i texten, men hennes handlingar gör att jag inte riktigt får ihop det. Boken har heller ingen tydlig röd tråd och slutet är minst sagt förvirrande, kanske även förhastat. Som att man försökt skapa en twist som inte riktigt känns trolig eller egentligen spelar någon roll.

Beijer har i sin blogg skrivit att hon själv hellre läser böcker som bygger på känsla än handling, och förmodligen skriver hon också hellre så. Det är mycket känslor i den här boken, men jag hade ändå velat ha lite mer insyn i Matildas tankevärld och lite mindre av Miron, Simon och alla de andra.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *