Litterarum

I går tilldelades Katarina Frostenson Nordiska rådets litteraturpris för sin senaste diktsamling Sånger och formler. I motiveringen beskrivs den som “… en berättelse om livets fysiska och själsliga uppenbarelser, om det lilla i det stora och om människan i världen.”. Lika gärna hade de kunnat nämnt diktsamlingens förmåga att fånga och beskriva sorg och förlust. Sorgen över förlusten av en förälder, ett syskon, en tid och en plats. Allt ihop skrivet på ett närmast överjordiskt vackert vis.

Enda sedan Frostenson debuterade i slutet av 70-talet har hon fått dras med att hon skriver svårt. Under 80-talet blev hon till och med huvudrollsinnehavare i en debatt om den moderna poesins obegriplighet. En författare hon delade huvudrollen med var Ann Jäderlund vars senaste diktsamling nu är nominerad till Augustpriset.

Svårt eller ej, att sätta ord på existensen som Frostenson gör kan, och ska kanske inte, vara allt för lätt. Men att hon gör det, och som hon gör det, är värt samtliga världens litteraturpris. För vi är många som då och då behöver hjälp med att förstå livet.