Litterarum

Ytterligare en månad har flugit förbi. Hade en önskan om att läsa tre böcker: ”We are all completely beside ourselves” av Karen Joy Fowler, ”Cirkeln” av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg samt ”The Lie Tree” av Frances Hardinge. Dessutom ville jag slutföra ”Pretty Girls” av Karin Slaughter som jag började på i slutet av augusti. Jag som tyckte jag snabbt plöjde igenom ”We are all…” blev förvånad när jag plötsligt märkte att september var över och oktober var här, och jag bara läst en bok på min lista. Oh well.

Men vilken bok sedan. Hört nästan enbart positivt om den förut, och blev inte besviken. Älskade den kanske inte helt hundraprocentigt – det fanns till och med aspekter jag fann mindre bra i boken – men i grund och botten är det något annorlunda, något nytt, något som nog kommer stanna i mitt minne ett bra tag. Tyckte om språket till viss del, ibland kändes vissa ordval lite överdrivet svåra i onödan, liksom enbart valda för att imponera på läsaren. Men andra passager var oerhört vackert skrivna.

“There are moments in history that seem like a mist, as if what really happens matters less that what should have happened. The mists lift suddenly and there we are, my good parents and their good children, their grateful children who phone for no reason but to talk, say their good-nights with a kiss, and look forward to home on the holidays. I see how, in a family like mine, love doesn’t have to be earned and it can’t be lost. Just for a moment I see us that way; I see us all. Restored and repaired. Reunited. Refulgent.”

– ur ”We Are All Completely Beside Ourselves”

Jag vill ge er en varning, googla inte den här boken, läs den bara! Det blir bättre så, jag lovar. I korthet kan jag berätta att den handlar om Rosemary, som en gång i tiden hade en syster, Fern, och en bror, Lowell. När Rosie var fem år gammal var hon den pratsammaste av barn, tills hon en dag plötsligt blev tvungen att tillbringa en tid hos sina morföräldrar. När hon återvänder hem är Fern inte kvar. Och några år senare försvinner även hennes bror. Nu är Rosie 22 år gammal, studerar på universitet och pratar sällan. Till slut finner hon inget annat sätt att gå framåt än genom att gå bakåt, till tiden innan och strax efter att Fern försvann ur hennes liv.

Den här boken väcker tankar och frågor kring syskonskap, familj och tillhörighet, om språk och kommunikation. Om mänsklighet, och medmänsklighet. Den berör starkt inte minst i sitt sätt att överraska sin läsare och träffa en rakt i samvetet. För ja, åtminstone jag fick rannsaka mig själv i hur jag tänker kring vissa saker när jag läste boken. Säger inte mer än så. Men läs den. Finns på svenska som ”Vi är alla helt utom oss”.