Litterarum

Det räcker med att jag läser några sidor av den brittiska författaren Patricia Dunckers roman The Deadly Space Between (2002) för att jag ska veta att jag kommer att gilla den. Huvudpersonen, den adertonårige Toby Hawk, har en röst som lockar mig in i berättelsen. Duncker är en säker stilist, och förutom en del korta partier i bokens mitt, håller intensiteten i berättandet från början till slut.

Det märks genast att Toby är intelligent, samt att han betraktar den omkringliggande världen som en outsider. Han bor i ett hus tillsammans med sin mamma Iso som är en relativt framgångsrik konstnär, han går i skola där han redan tidigt lärt sig strategier för att undvika mobbare, och på fritiden ägnar han sig åt att läsa både böcker och sajter på internet. Som litterär figur är Toby givetvis inte unik: hela 1900-talets europeiska litteratur är full av liknande karaktärer (huvudpersonen i Iain Banks strålande debutroman The Wasp Factory från 1984 för att nämna en). Men Duncker gör något speciellt med Toby.

En sak som skiljer Toby från många andra unga manliga litterära huvudpersoner är hans relation till sin mamma. Duncker undersöker hur en tonårig pojkes sexualitet utvecklas då moderrelationen är så tät och intim som den mellan Toby och Iso. Till saken hör att Iso är vacker, sensuell och bara femton år äldre än sin son. De rör vid varandra, smeker varandra, och ja – då sedan den enigmatiske Roehm träder in i bilden, då blir den oidipala tematiken explicit.

Toby, Iso och Roehm inleder en oemotståndlig men farlig lek av identitet, sexualitet och våld. De älskar (med) varandra, hatar varandra, flyr från varandra för att sedan närma sig varandra igen. Roehm förblir boken igenom en närmast djävulsk karaktär som läsaren enbart lär känna genom hur Duncker beskriver hans allt mer skadliga inflytande på Toby och Iso. Ändå förmår de inte bryta sig loss från honom helt och hållet, eller det kanske de gör till sist. Det beror på hur läsaren tolkar bokens slutscen.

The Deadly Space Between har också en tung klangbotten av Mary Shelleys banbrytande klassiker Frankenstein. Det är här jag börjar invända mig en aning mot Dunckers bok. Ska en författare använda sig av Frankenstein som backdrop till sin egen berättelse, får det inte finnas någon förvirring kring vem det är som är skapare och vem som är den skapade. I Shelleys bok är det doktor Frankenstein som är skaparen, och monstret är skapelsen – även om många helt enkelt talar om Frankenstein då de avser monstret. Det kan vi väl skylla på populärkulturen och dess många framställningar av Shelleys bok, antar jag.

I The Deadly Space Between framgår det aldrig hur relationen mellan skapare och skapelse ser ut. Är det Roehm som är skapare, eller har någon skapat honom, och vem i så fall? Och om han är skaparen, vem är då hans skapelse? Toby, Iso? Det är möjligt att en del av Dunckers projekt är att grumla gränsen mellan skapare och skapelse – kanske för att visa på att i nära intima relationer är det snarare så att man skapar varandra – men det uppstår hur som helst en otydlighet som gör att Dunckers vision tappar en aning i styrka.

Det är synd på en så övertygande och fascinerande bok i övrigt.