Litterarum

När det känns att det håller på att ta slut
Stig Larsson
Albert Bonniers förlag

Att växa upp i Sverige under 80- och 90-talet var att förhålla sig till Stig Larsson. Även om du inte hade läst honom eller sett hans filmer och pjäser var det svårt att inte höra talas om honom. Det kändes som att han var överallt. Film- och teaterregissör, författare till romaner och poesi, skribent och debattör. Han låg ständigt i konflikt med alla om precis allt och dessutom var en av karaktärerna i Charlie Christensens Arne Anka-serie. Mytisk är bara förnamnet.

2010 drabbas Stig Larsson av en hjärtinfarkt som nästan kostade honom livet. Det är resultatet av ett långvarigt amfetaminmissbruk. 2010 är det också nästan 10 år sedan han senast skrev en bok. Hjärtinfarkten blir så småningom en anledning till att skriva nytt. En bok för att avskräcka andra från att prova amfetamin men också för få berätta historien om sig själv.

Larsson använder sig av dagboksformen men till skillnad från en annan av den svenska kulturens giganter, Norén, så skriver Stig Larssons inte loggbok över tillvaron. I stället är dagboksformen en utgångspunkt där datum och plats förklarar när och var boken blir till. För sedan är det fritt, i över 500 sidor lotsas vi till synes planlöst fram och tillbaka i Larssons liv. Från barndomens Norrland, via det vilda 80- och 90-talet och fram till den konflikt han har med sin syster samtidigt som boken skrivs. Han vill berätta om allt, förklara och göra upp med de föreställningar han antar att läsaren har om honom. Men det är inte en rak redogörelse för hans syn på saken, snarare är det ett eget upptäckande som sker parallellt med att berättelsen skrivs fram. Det är som att Larsson i och med sin hjärtinfarkt och beslut att göra upp med amfetaminet har fått syn på delar av sig själv han tidigare inte sett eller kanske brytt sig om.

Någon sa en gång att det är betydligt modigare att skriva långt än kort. Att perfektion går att uppnå i det korta formatet men att det i stort sett är omöjligt i det långa. Modet i det långa ligger i att författaren måste våga släppa kontrollen, våga vara ofullständig. I “När det känns att det håller på att ta slut” är kontrollen, om inte fullständigt släppt, så i alla fall väldigt frigående. Periodvis är det som att lyssna på någon som svamlar på om sig själv trots att ingen lyssnar. Tankebanor korsas, anekdoter staplas på varandra och som läsare undrar du vart allt är på väg. Men så händer det, en tankebana som påbörjades långt tidigare får med ens ett avslut. En oavslutad anekdot fyller igen ett hål i berättelsen du fram tills nyss inte ens hade sett. Det är svårt att veta om det är skicklighet, vilket det skulle kunna vara, det är ju trots allt en bok skriven av Stig Larsson, eller om det bara är tur och lycklig slump. Stig Larsson är känd för precision i sitts skrivande, precis som vännen Karl Ove Knausgård var innan Min kamp-böckerna. “När det känns att det håller på att ta slut” skulle kunna vara Larssons egna försök till ett Knausgård-expriment. Att lämna det perfekta för dess motsats.

Hur mycket Stig Larsson än vill att boken ska handla om amfetaminets farlighet så är det ändå konstnärskapets konsekvenser han skriver om. Larsson är inte en av de där personerna som låtsas leva konstnärsmyten för att sedan backa när det blir jobbigt. Han har levt den fullt ut och resultatet av det är betydligt svårare att hantera vid 60 än vid 30. För visst går det att läsa in en viss ånger i mellan raderna, en viss ödmjukhet inför sådant han har varit med om eller utsatt andra för. Och samtidigt glimrar det här och där till av den gamla Larsson. Det kaxiga geniet som lever helt utan konsekvenstänkande och som alltid säger vad han tycker. Likheterna med en åldrande boxare finns där. En före detta champ som vet att det är över men som till viss del fortfarande tror att han har det i sig. Viljan att vara skoningslös mot sig själv och andra finns fortfarande kvar men också insikten om att det kanske inte är så han kan vinna längre. En ny taktik måste arbetas fram för att överleva. Om ”När det känns att det håller på att ta slut” är ett försök till en ny taktik eller en svanesång vet vi ännu inte. Men det skulle inte förvåna mig om Larsson har mer att säga.