En blogg om böcker

Recensioner

Recension: The Cursed Child

21 Aug , 2016, 20.57 Julia

 

(Bild från radiotimes)

Bok: Harry Potter and the Cursed Child

Författare: J.K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany

Eftersom jag antar att många fortfarande vill läsa den här pjäsen utan att veta något om handlingen över huvud taget så kommer jag inte att skriva om den här. Jag kommer att, som J.K. Rowling bett sina fans, att #KeepTheSecrets. Men jag kommer ändå att delge mina tankar om hur jag upplevde läsningen.

Först och främst, och detta kan inte upprepas för många gånger, är detta en pjäs. Pjäser är till sitt format helt annorlunda än romaner. Eftersom det är skådespelarens jobb att förmedla känslor, blickar och gester saknas dessa totalt i en pjäs. Det finns vissa scenanvisningar om miljö etc, men det är ungefär allt. Mycket mer avskalat och därmed nästan sterilt, alltså ganska precis tvärt emot ”Harry Potter”-serien som jag alltid älskat just på grund av hur perfekt Rowling målar upp hur och varför en karaktär gör ett visst val, och kan bara genom blickar eller fnysningar berätta om någons humör. Den värmen som är så bekant i böckerna saknades, men det var jag förberedd på.

Inget detaljerat om handlingen i sig, men jag tyckte om den. Den kändes rolig, spännande och intressant, perfekt för en pjäs och kommer blir oerhört intressant att se den utföras på scen. Pjäsen har redan fått en massa hyllanden över hur magiskt allting är. Sen finns det såklart vissa detaljer i handlingen som är riktigt överraskande – och rentav förvirrande – så mycket att jag börjat spekulera i ifall vi verkligen fick veta sanningen här.

Karaktärerna som vi känner från förut är givetvis annorlunda än när vi senast träffade dem för 19 år sedan. Vem utvecklas inte mellan 18 och 40? Samtidigt känns utvecklingen naturlig och jag är inte förvånad över att Harry, Ron och Hermione är som de är när de är vuxna. Blev inte besviken där, även om Ron kanske hamnade lite i skymundan och kändes mer som ett komisk inslag många gånger. De nya karaktärerna förvånade mig, jag trodde inte jag skulle kunna få någon desto mer känslomässig relation till dem i ett pjäsformat, men jag älskade dem!

På det hela taget är jag glad över att magin fortsätter och ser om möjligt ännu mer fram emot att se pjäsen i London. Fem månader kvar.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *