En blogg om böcker

Författare,Romaner

Siri Hustvedt – Vad jag älskade

20 aug , 2016, 12.39 Mathias Rosenlund

 

En av de mest intressanta författare jag gjort bekantskap med under de senaste åren är Siri Hustvedt. Den första bok jag läste av henne var Vad jag älskade (2003), och ända sedan dess har den legat högt på min lista över favoritromaner. Efter det har jag läst bl.a. Ögonbindeln, Sorgesång och Sommaren utan män. Hustvedts senaste roman hette Den lysande världen (2014), och till min förtjusning fördjupar författaren där teman som fanns redan i Vad jag älskade.

Nu har jag precis läst om Vad jag älskade, och jag måste säga att jag tog mig an boken med lite försiktighet. Ibland kan man ju förstöra sina favoritböcker genom att läsa om dem. Att läsa en bok i en viss livssituation kan framkalla en stor läsupplevelse, men att läsa om den långt senare kan innebära något helt annat.

Jag tyckte lika mycket om Vad jag älskade den här gången som första gången jag läste, kan jag med glädje säga. Boken handlar om konsthistorikern Leo Hertzberg som upptäcker en tavla av en okänd men briljant konstnär. Han  beger sig för att träffa konstnären, William Wechsler, och det blir början på en lång vänskap som randas av så väl kärlek som sorg.

Det jag är speciellt förtjust i i Hustvedts romaner, inte bara i Vad jag älskade utan flera andra också, är hur fascinerande och överraskande hon skriver om konst. För Hustvedts romanfigurer är konsten själva livet (det låter lite banalt, jag vet, men det får det väl lov att göra) – konsten är ett sätt för människan att fylla ut sina egna konturer. Som för just William Wechsler i den här boken: det är vardagen och de nära och kära som inspirerar konsten. De enskilda konstverkan kan fyllas ut och breddas av idéer och teorier, men själva drivkraften är det samtidigt lite långtråkiga men ändå lite mystiska vardagslivet.

Ett annat tema i boken är sjukdom, också det ett stort tema i hela Hustvedts författarskap. Sjukdomen och konsten är tätt sammanbundna i Hustvedts universum. Ibland får jag en känsla av att författaren verkar anse att hela den nordamerikanska samtida kulturen svämmar över av sjukdomar och neuroser, att det är själva samhällsklimatet som driver fram sjukdomen och rentav får människorna att ty sig till den för att över huvudtaget klara av att leva sina liv; kanske att sjukdomen fyller ett tomrum i individen som annars skulle upptas av rädsla eller ångest.

Vad jag älskade är en gripande roman. Som bäst får den mig att inse romanens potential till att förklara och belysa människolivets båda mörka och ljusa sidor. De gånger berättelsen spricker lite grann, vilket inte händer ofta, ja, då får det mig faktiskt bara att uppskatta resten av boken desto mer.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *