Litterarum

Så har den då äntligen kommit, kulturdebatten, det enda riktigt säkra tecknet på att sommaren verkligen har kommit till Sverige. Förra året var det skillnaderna på dansk och svensk poesi som fick solglasögonen att åka fram och i år är det författaren till en över 20 år gammal bok som smälter glassar och säljer flipflops.

Bakgrunden
1992 gav Norsteds ut romanen “Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av pseudonymen Nikanor Teratologen. Historien om Pyret och Morfar som driver runt i Norland och begår mord och våldtäkter slog ner som en bomb i det kulturella Sverige, något lika perverst, sjukligt och motbjudande hade aldrig tidigare gets ut på Svenska. Men kritikerna var hänförda, för trots all incest och hat, inte minst mot kvinnor och judar, så var det rasande begåvat skrivet.

Spekulationerna om vem som gömde sig bakom det konstiga författarnamnet var många men efter som stora delar av boken var skriven på västernorrländsk dialekt och författaren uppenbarligen var bildad ut över det vanliga riktades misstankarna främst mot P.O. Enquist, Stig Larsson, Sara Lidman och Torgny Lindgren. När det senare visade sig att det var en 28 årig student i Lund vid namn Niclas Lundkvist svalnade intresset för författaren rätt snabbt. Att Lundkvist dess utom inte hade något som helst intresse av att prata med journalister gjorde inte saken bättre. Men även om intresset för Nikanor Teratologen minskade efter avslöjandet så sålde boken snabbt slut på de 6000 exemplar den hade tryckts i. Det är en på alla vis imponerande siffra för en debutant, inte minst då innehållet inte ens var i närheten av att kunna tilltala en bredare allmänhet.

Trots det tappade Norsteds intresset för Teratologen och tryckte inte ens en pocketupplaga. När så uppföljaren “Förensligandet i det egentliga Västerbotten” var klar för utgivning blev det inte hos Norsteds utan hos det betydligt mindre förlaget Vertigo. Sedan dess har Teratologen fortsatt att ge ut litterära verk med jämna mellanrum och Niclas Lundkvist har under åren publicerat både kritik och artiklar i en rad olika kulturtidsskrifter; men frågan är om det nu är slut med det?

Debatten
Årets kulturdebatt tog sin början i och med artikeln “Rasideologen i övre Kågedalen?” publicerades i den antirasistiska tidskriften EXPOs sommarnummer. Där tror sig artikelförfattarna med stor sannolikhet kunna länka samman Niclas Lundkvist med ett av nätforumet Flashbacks allra flitigaste avatarer, Ezzelino, som sedan 2003 publicerat närmare 27000 inlägg där många har varit öppet antisemitiska. I tråden ”Judar som vill förinta yttrandefriheten” kommenderar Ezzelino Anne Frank:

“Ingen jävel har rätten att begränsa individens rätt till informationsinhämtande eller opinionsbildande. Anne Frank kan möjligen fortfarande få patetiska käringar av båda könen att grina och underkasta sig de salvelsefulla lögnerna … för en god hednisk europé var hon bara en judeflicka som dog av tyfus. Shit happens.”

Artikeln i EXPO drog igång en debatt som kanske mer än något annat har kommit att handla om litteraturens gränser och vad som händer när författare ger uttryck för åsikter som går stick i stäv med det övriga samhällets syn på rätt och fel. Kristina Lindquist i DN kommenterade kort artikeln genom att lyfta den gamla frågan om skillnaden på författare och deras verk. Lindquist menar att hela frågeställningen blir märkligt tom då den ställs mot verkligt hat. I Expressen beskriver Martina Montelius känslan av svek hon upplever när den outtalade överenskommelsen hon hade med boken “Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” nu kan anses vara bruten när författaren själv kanske verkligen står för det han skrev om i skönlitterär form. Carl-Michael Edenborg, en gång i tiden Nikanor Teratologens förläggare på Vertigo, försöker i en mycket tänkvärd artikel i Vagant reda ut sina egna känslor och funderingar kring uppgifterna som har kommit fram om den författare han en gång gav ut. I Aftonbladet går Magnus Ullén till angrepp på den svenska litteraturkritiken i allmänhet och de kulturskribenter som redan har kommenterat de nya uppgifterna i synnerhet. Och i podden Magister samtalar författaren Johannes Nilsson med komikern K Svensson om det inte är så att de som förespråkar att ”allt måste få göras i kulturens namn” egentligen nervärderar dess kraft.

Hur detta kommer utvecklas är mycket svårt att säga men innan glassen har smält och solstolarna packats ihop för säsongen skulle det vara intressant om just denna kulturdebatt kunde få lyfta något högre än att bara håna varandras “dåliga” omdömen. Ett ordentligt samtal om kulturens påverkan utifrån det som lyfts i Magister skulle kunna vara en ingång värd att följa även efter det att kräftskivan är avklarad och skolorna har börjat igen.