En blogg om böcker

Lyrik,Recensioner

En jubilar: Tomas Mikael Bäck

15 Mar , 2016, 12.38 Mathias Rosenlund

 

Diktsamlingen De tysta gatorna utkom tidigare i år och är den finlandssvenska poeten Tomas Mikael Bäcks tjugonde bok. Bäck, som debuterade 1972 med boken Andhämtning, fyllde tidigare i år 70. Jag vill uppmärksamma detta fina författarskap – som märkligt nog verkar smyga under radarn för många läsare – genom ett blygsamt jubileumsinlägg.

De tysta gatorna

Jag börjar med att genast plocka in en av de många citationsvärds dikterna i Bäcks nya bok:

Jag har skrivit mig in i och ut ur / ett sammanhang, vet bara inte vilket! / Grå moln skockar sig. Jag tänker / på försuttna chanser, skuldbemängda avsked. / Det irreparabla sköts fram. / Här och nu.

Många av dikterna i De tysta gatorna handlar om just skrivandet. Det är inte alltid uttryckt direkt utan också implicerat i formuleringar som den här till exempel:

Ställa i ordning, urskilja mönster, organisera: / inget självändamål, inget frestande, ingen / halvmesyr. Underligt svällande helheter.

Det är som om diktjaget vill få syn på sin egen kompositionsprincip, den linje som ska följas från dikt till dikt.

 

Musiken

Landskapet i diktsamlingen är verkligen tyst: bara enstaka inslag av åska, bilbuller, och – allra viktigast – musiken bryter tystnaden. Bland andra Schumann och Bach är viktiga kompositörer i dikterna. Det är också genom musiken som diktjaget ger uttryck för minnen av sorg, smärta. Diktjaget minns sin döda bror:

Omöjligt för mig att längre koppla loss / Bach-skivorna från bilden av min döda bror […] Jag hör honom nynna / melodistämman samtidigt som han spelar slutet / av C-dur-fugan.

Musiken leder bakåt, till förfluten tid, förflutna livsöden. Musiken är i dikterna en slags minnesmaskin, tänker jag.

Tomas Mikael Bäck.

Tomas Mikael Bäck.

 

Medmänsklighet, humor, vardag

Humorn spelar en central roll i Bäcks dikter. Den kan ibland vara mörk, någon gång ironisk, men oftast mild och livsbejakande. Diktjaget iakttar sina medmänniskor och sin omgivning med en skonsam blick som ger plats inte bara för det vardagliga men också det mycket större: död, sjukdom, sorg.

En av de mest gripande dikterna lyder så här, och är ett fint exempel på hur Bäcks dikter både kan vara vagt komiska och djupt rörande:

Sjukhusets röda morgonrock / lätt att identifiera. / Lutad mot rollatorn traskar / gubben mot stan. / Droppflaskan svajar i sitt stativ. / Är han på rymmen? / Är det hans sista fristund / inför en lång konvalescens?

Naturen är viktig i diktjagets vardag. Träd, buskar, blommor, havet, fåglar, allt det här finns det iakttagelser av och reflektioner om. Och himlen! som inte sällan är fylld av anhopade grå moln. I en av dikterna lyser solen men icke desto mindre håller en mörk molnformation på att hopas vid horisonten.

 

Bäcks minimalism

Liksom i Bäcks förra diktsamling, Vinterresa, är många av dikterna i De tysta gatorna barskrapade och minimalistiska, och det är kanske den delen av författarskapet jag personligen hittar flest ingångar i. De korta små dikterna på två eller tre rader, eller ibland endast en, formligen spränger sig ur sitt korta format genom alla de associationer och observationer som poeten planterat i dem. Den här korta dikten är en av mina favoriter:

Lyhörd: för det som är / störning i radion.

Det är en fantastisk liten dikt, som kunde tjäna som föredömligt skolexempel på hur radbrott kan utnyttjas effektivt.

En annan av mina favoriter består av en enda diktrad:

Det svävande måste kunna artbestämmas.

Jag vet inte om Tomas Mikael Bäck själv betraktar sig som aforistiker, men ju fler jag läser av hans dikter, desto mer är det som sådan jag betraktar honom; och i mitt litterära universum är det oreserverat ett gott omdöme.

 

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *