Litterarum

Zinkpojkar
Svetlana Aleksijevitj

Ersatz

Det finns inledningar och så finns det inledningar. Vissa har blivit klassiska för att de med endast några meningar fångar bokens kärna, som “Peter Pan” om att alla barn växer upp, alla utom ett, eller “Anna Karenina” med sina lyckliga och olyckliga familjer. Sedan har vi de mörka inledningarna, de som får en att fundera över om fortsatt läsning verkligen är hälsosamt. Här någonstans hittar vi Svetlana Aleksijevitj och inledning av “Zinkpojkar”.

En mor berättar om sin son som överlevde Afghanistan och som efter tjänstgöringen dömdes för yxmord. Hon berättar om den avundsjuka hon känner till mödrar vars söner ligger på kyrkogårdar och mödrar vars söner “bara” är lemlästade och självmordsbenägna. Det är den sortens inledning som ger en glimt av allt som sedan ska följa.

I och med “Kriget har inga kvinnliga ansikten” inledde Svetlana Aleksijevitj den svit av böcker som skulle komma att kallas Utopins röster. Ett minst sagt ambitiöst projekt som försökte förstå och dokumentera Sovjetunionen samtidigt som landet ännu existerade. “Kriget har inga kvinnliga ansikten” följdes 1989 upp med “Zinkpojkar” vars intervjuer med Afghanistanveteraner och deras anhöriga gjordes medan kriget fortfarande pågick.

Aleksijevitj är journalist men “Zinkpojkar” är inget reportage, de hundratals intervjuer den bygger på förvandlas i hennes händer till bästa möjliga skönlitteratur. Hon bryter i sär tidslinjer och fogar samman olika människors berättelser tills dess att endast en enorm vägg av känslor och upplevelser står skrovligt hård framför oss. Aleksijevitj är skoningslös mot sitt källmaterial, samtal som antagligen har tagit timmar, eller till och med dagar, kan klippas så hårt att endast några meningar eller stycken blir kvar. Allt för att på djupet få oss att förstå vad krig egentligen handlar om.

Det är rasande skickligt och oerhört imponerande att skriva något som “Zinkpojkar”. Att få ihop alla delar i detta komplexa bygge bör ha drivit författaren nära vansinnets gräns, men så har Aleksijevitj också skrivit fram en skildring av krig som borde ses som något av det främsta i genren. Men inte för att hon beskriver kriget historiskt korrekt eller skildrar dess slag, utan för att hon låter krigets bortglömda röster tala på ett sätt som vi aldrig har hört förut.

Det brukar sägas om Thomas Bernhard att han var en mästare på kursivering, att ingen kunde få ut lika mycket ur en mening, endast genom att göra den kursiv, som honom. När det kommer till uteslutningstecken så är det fullt möjligt att ingen bemästrar detta bättre än Aleksijevitj. Hon använder punkterna (…) för att göra rösterna mänskliga, genom hennes användande av dem upphör texterna att vara text och får i stället röst. Påståenden och funderingar får hänga i luften, de behöver inte bli hela, mening får ta slut bara för att en annan behöver påbörjas. I ofullständigheten finner Aleksijevitj människan bakom alla de fruktansvärda dåd ett krig består av.

Mer än något annat handlar ändå “Zinkpojkar” om svek. Allt från soldaterna som varken fick den utrustning eller mat de behöver till den brist på mottagande samhället visade dem när de kom hem. Men även ett ideologiskt svek där teori och praktik inte längre gick hand i hand eller som en kvinnlig tjänsteman uttryckte det, “- Hur jag hamnade här? Mycket enkelt. Jag trodde på allt som stod i tidningarna…”.

Afghanistan blev aldrig vad det Stora fosterländska kriget (kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen) hade varit, här skapades inga hjältar, istället fick vi… ja vadå, vad fick vi? Vad var egentligen kriget i Afghanistan? Kanske var det början på slutet för Sovjetunionen, och där med också början på slutet för den sovjetiska människan? Den människa som hade sett revolutioner och storkrig, framgångar och bakslag, rymdfärder och kapprustningar, men var det verkligen så här slutet skulle börja?

Att helt och full förstå det enorma land i öst, som till stor del formade 1900-talet, kommer nog aldrig att bli möjligt. Inte heller är det troligt att vi någonsin kommer att förstå krig, men genom de puzzelbitar Aleksijevitj ger oss i och med “Zinkpojkar” och resten av de böcker som utgör Utopins röster kommer vi ändå oerhört mycket längre än vad vi hade gjort utan dem. Att få tillgång till Aleksijevitj berättelse om Sovjetunionen är något ingen av oss borde tacka nej till.