Litterarum

Om tjugofem år är jag bara åttio och har många år kvar att glädjas åt min trädgård.

Åh, Bodil. Trädgården tvingades du flytta ifrån, har vi senare fått läsa, men framför allt blev du aldrig åttio år gammal, strax över sjuttio bara. Det är klart att jag har läst böcker av döda författare förut, men knappast av någon som dött så nyligen, någon jag dessutom läst och tyckt om även före hens död. Malmstens loggböcker har jag läst allihopa, en del står rentav i min bokhylla, men denna första ”inofficiella” loggbok från när hon precis flyttat ner till ”jordens slut i Europa”, Finistère, hade av någon mystisk anledning förblivit oläst. Priset på vatten i Finistère handlar mycket om trädgårdsodling – ack, alla dessa prunkande sorter jag knappt vet namnet och framför allt inte utseendet på! – och husrenovering, men i äkta malmstensk anda så genomsyras det lilla, vardagliga, även av det stora. Romanens Bodil stormar ilsket ut från en gryende vänskap, kanske rentav något mer, när monsieur kommer med rasistiska uttalanden. Hur hon kämpar med orden, byråkratin, de läckande köksfönstren, är en främling men också så oerhört hemma. Kämpar med skrivandet gör hon också, utlovar en bok om den första tiden i Finistère åt sin nyfunna vän madame C, åt förlaget, men boken, den finns inte.

Jag vill sätta paradiset på pappret, men när jag gör det, dör det.

Jag läser om mullvadar och översvämningar, om avlopp och om saknaden efter en far. Gläds åt att det blev en bok i alla fall, att det blev flera.

En av människans många begränsningar är att hon inte kan önska vad hon inte känner till. Det människan önskar måste av nödvändighet vara en negation av det hon vet. Som mitt uppbrott.
Jag visste var jag inte ville vara, men inte att Finistère fanns, så jag kunde inte önska mig hit.