Litterarum

Det är en konst att välja sina boktitlar så att de i sig själva blir verk. De titlar som lyckas är de som lyser emot oss i bokhyllor och som får oss att fråga efter dem på  biblioteken trots att vi inte vet något mer om dem än just deras namn.

“Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”, “Kom och hälsa på mig om tusen år”, “Priset på vatten i Finistére”, “Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med dig”, “De från norr kommande leoparderna”, “Det här är hjärtat”.

Bodil Malmsten behärskade titelkonsten och det var genom titlarna jag hittade fram till hennes litteratur. Visst hade jag hört talas om henne, sett hennes namn i tidningar och på TV, men det var inte fören jag såg titlarna som jag började läsa hennes böcker.

Jag var ny-vuxen när jag läste “Priset på vatten i Finistére”. Jag hade nog börjat ana att dörrar rätt snabbt kan stängas, att allt det där många av oss är rädda för när vi är unga faktiskt är på riktigt, att vi som vuxna kan bli instängda i hörn som är svåra att ta sig ifrån. Det var därför en befrielse att läsa Malmstens berättelse om flytten ner till den franska kusten, om hur hon sakta men säkert bygger upp ett nytt liv med allt vad det innebär av språkproblem, vänner, byråkrati och ensamhet. Ur denna, hennes första bok om Finistére, tog jag med mig ett hopp om att det går att bryta sig loss om en kör fast allt för hårt, även om en inte längre är ung.

Och så har vi den där sista boken. Om “Priset på vatten i Finistére” gav mig hopp om livet så blev “Det här är hjärtat” en förståelse av sorg och vad förlusten av en älskad gör med en människa. Förmodligen är det denna bok jag kommer att krama allra hårdast när döden även börjar drabba mig. Inget jag läst har med en sådan klarhet visat på vad sorg är och hur den ser ut, samtidigt som den visar att det är möjligt att ta sig igenom allt.

Jag borde så klart skriva något mycket genomtänkt om hur sorgen i “Det här är hjärtat” egentligen är exakt samma sorts bejakande hållning till livet som “Priset på vatten i Finistére”, eller alla andra böcker Malmsten har skrivit, men jag ber att få återkomma i ämnet. Just nu känns det bara allt för sorgligt att vi aldrig mer kommer att få läsa en ny boka av Bodil Malmsten. Jag behöver smälta det här ett tag.