Litterarum

Under de senaste dagarna har jag läst Marie Darrieussecqs roman Fantomer (1998). Boken är en berättelse om en ung kvinna vars man beger sig ut för att hämta bröd från det lokala bageriet, bara för att försvinna spårlöst i natten. Kvinnan (som i boken är namnlös) blir först irriterad och arg, hämndlysten. Varför i helvete låter han henne vänta och vänta, som en idiot? Sedan börjar hon klandra sig själv för mannens försvinnande. Hon anklagar sig själv för att vara en dålig hustru, och det är ju faktiskt hon som alltid glömmer att köpa brödet varje dag så att hennes man är tvungen att göra det genast han kommit hem från jobbet.

Hon förblir ensam under den första natten efter mannens försvinnande. Även den andra natten är hon ensam kvar i hemmet. Snart börjat skuggorna i hemmet allt mer hotfulla. Lägenheten verkar så främmande, som om den i ensamheten antar nya proportioner och egenskaper. Fantasin skenar iväg.

Det hela leder snabbt till en urartande yrsel där gränserna för verkligheten och en allt mer obehaglig hallucinatorisk skenverklighet (den värld som fantomerna bebor) suddas ut allt mer. Snart förmår kvinnan inte längre komma ihåg sitt äktenskap så som det hade varit. Hennes mans konturer blir allt otydligare ju längre han förblir försvunnen. Hon själv blir allt otydligare, ömsom sjunker hon in i en fullkomligt maktlös dvala, ömsom är hon rasande, mordisk och aggressiv. De fantomer som träder fram då kvinnan befinner sig i det här tillståndet är fantasifigurer, mer eller mindre mytologiska, som kan vara tröstande eller skrämmande och rentav både och på samma gång.

På franska heter boken Naissance des fantômes, som kan översättas till ungefär Fantomernas födelse på svenska. Det är en bra titel, och illustrerar fint det psykologiska tillstånd som bokens huvudperson befinner sig i. (Darrieussecqs romaner är för övrigt som gjorda för psykoanalytiska litteraturanalyser.)

Fantomer är som helhet en fascinerande (och aningen hårresande) läsupplevelse, men jag kan inte undgå att känna några små stygn av besvikelse. Som bäst är Darrieussecq en skicklig stilist, med en språkkänslighet och ett ordförråd som får mig att vilja sträcka under mening efter mening. Men det hallucinatoriska inslaget i berättandet blir ofta alltför framträdande och rentav lite förvirrande, speciellt då bildspråket exploderar och en sak associeras med nästa som sedan associeras med nästa, etc. in absurdum. Långa passager av inre monologer eller reflektioner förblir ointressanta i och med att de varken tillför huvudpersonen eller handlingen något.

I fjol läste jag Julia Decks fantastiska roman Viviane Élisabeth Fauville, som handlar om en mamma till ett nyfött barn. Hon har kanske eller kanske inte tagit livet av sin psykoanalytiker. Hon tycker sig minnas att ha begått dådet, men är inte säker på om det är fantasi, dröm eller verklighet. Och just den där ambivalensen, kanske–kanske-inte, håller läsaren i spänning ända från de första sidorna till de sista. De bästa styckena i Fantomer påminner om Viviane Élisabeth Fauville, och det är sannerligen ett gott betyg. Jag kom också att tänka på kortromanen Mustaschen av Emmanuel Carrère, ännu en av mina favoriter.