En blogg om böcker

Betraktelser,Kulturdebatt,Romaner

Makten i att vara representerad

10 Feb , 2016, 14.27 Julia

 

”När inget annat återstår finns upprättelsen att slåss för så att man får fortsätta kampen och slippa resignera. Även upprättelsen förutsätter kontakt. Om hon bara kunde bli kvitt denna längtan efter kontakt. Det var den som urholkade henne. Om hon bara kunde bli likgiltig inför honom.”

Citatet är hämtat ur romanen ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson, en ypperlig roman om Ester Nilssons djupt olyckliga kärlek för konstnären Hugo Rask. Hugo är hennes allt, hennes luft och föda – hon äter knappt någonting efter att de träffats – och när han inte svarat på hennes samtal eller sms på ett dygn så blir Esters verklighet nattsvart. Han blir som en drog hon både trängtar efter med varje por och samtidigt avskyr med hela sin existens. Det är, onekligen, en roman om kärlek.

Men går det också att se den som en berättelse om makt, om vem som har makt över vem och hur detta påverkar den som är i underläge? Esters lycka hänger på en skör tråd som brister eller förstärks av hur Hugo behandlar henne – när han bekräftar henne och hör av sig är hennes steg lätta och hon ser skönhet vart hon än rör sig, men svarar han inte på sms på ett dygn förvandlas hon till en ångestfylld pöl. Han har den totala makten över hennes känsloliv – till och med hennes arbete som poet blir lidande då Hugo är frånvarande.

I sin artikel ”Men explain Lolita to me” säger författaren Rebecca Solnit följande:

”…maybe the whole point of reading is to be able to explore and also transcend your gender (and race and class and nationality and moment in history and age and ability) and experience being others. Saying this upset some men.”

Solnit hänvisar till en lista på 80 böcker alla män bör läsa i Esquire, där 79 av dessa böcker var skrivna av män, och de flesta handlade om män. Detta syns överallt. De flesta historier, oavsett om det är i litterär form, på tv, på film eller verkliga historieberättelser om svunna tiders diktatorer, soldater eller andra vise män, handlar om – ja, män. Oftast vita män, och ännu oftare vita män med makt. Vita, heterosexuella, normfunktionerande män med makt behöver inte leta med ljus och lykta för att hitta representationer av sig själva i diverse medier. Det är bara att se till de tio Bästa Film-nominerade filmerna i årets och förra årets Oscars – väldigt manligt, väldigt, väldigt vitt.

Ester är också inne på samma spår i Anderssons roman: ”Människans människa kunde inte utnämnas enligt dem utan att denne blev man, vit, europé och borgerlig.”

Representation är makt, makt är förmågan att påverka och bestämma. Solnit skriver vidare om hur det är så otroligt viktigt med konst eftersom den får oss att känna saker – empati, kanske främst – och kan påverka vårt sätt att tänka och till och med förändra våra liv. Om representationerna då är ensidiga blir det svårt för oss som individer att känna oss relevanta eller ens behövda i samhället. Om de enda historier som är värda att berättas och föras fram är dem om en specifik kategori människor, så har vi inte kommit särskilt långt när det gäller jämställdhet.

Det svåraste och viktigaste som en kan göra är att ifrågasätta sin egen maktposition i samhället och i kulturen. Betyder detta att man som vit man ska strunta i berättelser om och av vita män bara för att? Ska man börja göra om alla klassiska berättelser om män med kvinnor istället? Ska man sluta ge vita män en röst helt och hållet? Nej, det menar jag inte att man ska. Men man kan i alla fall försöka göra ansträngningen att upptäcka andra berättelser att ta del av och identifiera sig med.

Läs också

6 kommentarer

  1. JohanS skriver:

    Men, över hälften av världens befolkning är kvinnor, en mycket stor majoritet är andra än vita, så var ligger problemet? I de vita männen? Knappast! Om man tror att filmkonstens kärna är Oscarsstatyetterna har man nog inte fattat galoppen. Det är en amerikansk tävling, med och av vita (vilket är helt naturligt: majoriteten av USA’s befolkning är vita, än så länge). Samma gäller Esquire: det är en tidning för MÄN!, Läs samma lista på litteratur i Vogue och du får en helt annan bild, för att inte tala om Cosmopolitan…. Jag är själv man, och läser gärna böcker och ser filmer av och med män, ofta för att de bskriver mitt liv bättre än de flesta kvinnor kan. Men jag har inget emot böcker och filmer av kvinnor, kineser, svarta, ryssar, osv., det enda kravet är att jag njuter av dem.
    Jag tror att du Julia gör likadant?

    • Julia skriver:

      Du sätter huvudet på spiken då du säger att över hälften av världens befolkning är kvinnor. Exakt! Vita män är alltså en ganska liten del, ändå handlar de flesta berättelser om dem. Så har det alltid varit – en vit (heterosexuell, normfunktionerande, medelklass) man har alltid varit norm. Som Rebecca Solnit beskriver är det svårare för vita män att sympatisera med berättelser som handlar om andra än sig själva just för att de så sällan behöver göra det, medan t.ex. kvinnor och svarta i alla tider gjort just detta – identifierat sig med andra än personer som ser ut som dem. Poängen med mitt inlägg är inte att det ena är bättre än det andra, utan att detta är värt att fundera över.

  2. Jenna Vierinen skriver:

    Så bra inlägg! Har du läst Projekt Ines? Där tas också lite det här med män, makt och kvinnors synlighet (när det gäller krig då) på ett väldigt intressant sätt! Väldigt läsvärd!

  3. Vilhelm Franck skriver:

    TidningenEsquire är liksom playboy en s.k herrtidning. Att den tidningen valt böcker 79 st om män och 1 om kvinna är väl rätt naturligt.

    • Julia skriver:

      Nu handlade det om författarna (79 män, en kvinna), men oavsett så måste jag fråga – är det så naturligt? Kan män inte läsa om andra livsöden och berättelser än sådana som handlar om andra män?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *