Litterarum

Jag var tretton år gammal och hade precis börjat högstadiet. Detta var i början av 2000-talet och modet vid den här tiden såg ut ungefär likadant för killar såväl som tjejer: stora tröjor, sportiga märken och byxor av modellen löst sittande. I åttan skulle detta abrupt ändras till ett mycket spändare mode, men det är en annan historia.

Det var när jag var tretton år som jag började på Hogwarts. 

Högstadietiden är kanske för de flesta en tid då man endera är inuti kretsen för häftiga människor eller totalt utanför. Svårt att hitta något mellanläge. Jag tillhörde definitivt dem som var utanför, men försökte (förgäves) passa in genom att åtminstone klä mig så som det allmänt hörde till att man skulle. Absolut inte färgglatt. Absolut inte åtsittande. Aldrig någonsin kjol eller klänning.

En dag kom min lillasyster hem från skolan alldeles exalterad. Hennes lärare hade precis börjat läsa den första Harry Potter-boken för dem, och hon hade nu bett mamma köpa ett alldeles eget exemplar. Jag var skeptisk. En elvaårig pojke som börjar på en trollkarlsskola, potentiellt jättebarnsligt! Inom populärkulturen skilde sig modet markant från min verklighet – spända byxor i alla filmer och på tonårsböckernas omslag – men döm om min förvåning då jag la märke till kläderna som Harry bar på omslaget av ”De vises sten”! Lösa byxor, stor och löst sittande tröja! Den här boken bara måste jag läsa, tänkte jag då. Och sedan dess var jag fast, för evigt.

Så tack, J.K. Rowling, för att du lät Harry bära lösa byxor även om det berodde på att han ärvt sin betydligt kraftigare kusins gamla kläder. Och tack, Alvaro Tapia, för  att du så troget fångade denna detalj i din illustration av omslaget. Vem vet om jag någonsin hade öppnat boken om Harry burit stuprörsjeans. Då hade jag kanske aldrig stigit in i en av de mest förtrollande berättelserna någonsin.